Trollkarlar, starka kvinnor och vampyrer

Ikväll är det dags för Harry Potter. Äntligen! Jag och min vän ska träffas innan och se Harry Potter och dödsrelikerna, del 1 nu i eftermiddag och sen direkt gå och se del 2. Jag måste för övrigt komma ihåg näsdukar för jag vet att jag kommer att gråta. Efter filmen ska vi i sann Harry Potter-filmskvällsanda gå och äta lite mat på Grekiska Kolgrillen. Underbara dag!

Igår när jag kom hem från jobbet bestämde jag mig för att ha en helt teknikfri eftermiddag/kväll, vilket resulterade i att jag läste ut Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Vilken helt fantastisk bok! Så jag grät! Ska skriva mer om den lite senare. Känner bara att jag behöver återhämta mig lite först, den berörde mig och skakade om mig rejält.

Imorse (läs: i förmiddags) när jag vaknade så var min teknikfria stund över och jag satte mig för att titta på sista halvtimmen av den österrikiska dokumentären Vampyrprinsessan (Die Vampirprinzessin, 2007). I den undersöks legenden kring den tjeckiska furstinnan Eleonore von Schwarzenberg som under sin tid, 1600-1700-talet, sades vara en vampyr. Mot slutet av sitt liv led hon av någon sjukdom som vid den tiden inte kunde identifieras, men man var rädd att den blodsugande ohyran hade smittat henne. Sjukdomen gjorde henne blek och utmärglad och trots mängder av kurer av olika slag i hopp om att förlänga sitt liv, så förlorade hon slutligen kampen. Det påstås att Bram Stoker, i slutet på 1800-talet, fick sin inspiration till Dracula från hennes historia. Furstinnan bodde i slottet i Český Krumlov och begravdes i stadens katedral St. Vitus som är ett fantastiskt exempel på gotisk arkitektur. Jag älskar gotisk arkitektur och jag måste erkänna att jag blev riktigt sugen på att åka dit och se staden med egna ögon.

Jag som är bedrövligt förtjust i allt vad kultur, arkitektur, historia och legender heter gillade det lilla jag såg av dokumentären och är ni som jag så rekommenderar jag att ni ser berättelsen om vampyrprinsessan om ni får chansen.

Tack, Harry..för de senaste tio åren

Nu har jag äntligen sett sista delen i sagan om Harry Potter. Och? Ja, det är ju Harry Potter och det kan aldrig vara dåligt. Bortsett från epilogen som alltid är dålig. Filmen är pampig och snygg och Alexandre Desplat har som vanligt gjort ett fenomenalt jobb med musiken. Kombinationen mellan dessa faktorer gav mig tårar i ögonen mer än en gång. När bild och musik fungerar så bra blir jag oerhört svag.

Manusmässigt så fanns det vissa delar jag saknade, vissa delar som inte fick det djup jag önskade och vissa delar som var helt lysande. Så har det ju visserligen varit med alla filmerna, men det blev ganska uppenbart för mig att stora delar av sista boken är helt borta ur mitt minne. Jag kan för allt i världen inte minnas vad i filmen som skiljer sig från den. För jag har ju hört att ni säger att vissa delar är annorlunda. Så ni blir det definitivt en omläsning av i alla fall sista boken. Jag är nyfiken.

Men Alexandre Desplat. Han är verkligen helt fantastisk. Jag fullkomligt älskar hans musik. Han lyckas verkligen alltid. Oavsett vilken film han gör musik till. Han har ju ett par lysande exemplar bakom sig vid det här laget. Harry Potter såklart, men också filmer som Twilight, Benjamin Knapp och Mr. Magorium. Är det någons musik jag vill uppleva live någon gång så är det hans! Lämnar er med hans Statues, ett par minuter från sista filmen där tårarna sved bakom ögonlocken. Ett par minuters gudomlighet som får mig att vilja gå ut och utföra hjältedåd med vinden i håret.  Tips: Höj volymen!!

P.S: Farväl, Harry! Och tack för de senaste tio åren. Just nu känner jag mig lite lite tom.