Kärleken av Theodor Kallifatides

På tal om helgens jerka, alltså om något som har fått översvallande recensioner, men som jag själv inte tyckte om: Jag har läst min andra bok av Theodor Kallifatides. Kärleken. En vän till mig fick in mig på Kallifatides-banan förra året efter att hon hade lovordat hans böcker och beordrade mig att läsa Vänner och älskare. Jag läste den. Jag gillade den inte. Mina åsikter mottogs inte väl av min vän och jag hade tydligen brutalt fel i allt jag tyckte (!). Jag fick sedan ordern att läsa Kärleken istället och med ett öppet sinne gav jag verkligen Kallifatides en andra chans så mycket jag bara kunde. Men nej. Jag gillade inte Kärleken heller. Att yttra mig negativt om Kallifatides böcker i hennes närvaro är numera strikt förbjudet.

Kärleken utspelar sig i Sverige och handlar om Laki Sarris, en 40-årig grekisk invandrad filosof som är gift med Lena och är far till deras gemensamme son, fyraårige Johan. Det är när Laki träffar den betydligt yngre och väldigt vackra Li som berättelsen börjar. Hon vänder upp och ner på hans värld och får honom att längta efter något annat än det hans vardag erbjuder. Kärlekens existens i alla dess former får Laki att börja rannsaka sig själv och sina relationer och i gråzon efter gråzon analyseras det väsen vi alla bär inom oss.

Kärleken är ett återkommande tema för Kallifatides och under 70-talet skrev han en rad romaner, den här inkluderad, där han filosoferade kring det. Laki talar till Li i boken och han försöker förklara för henne varför saker och ting blev som de blev mellan dem båda, men också varför det blev som det blev mellan Laki och Lena. Han funderar mycket kring kärleken mellan man och kvinna och mellan förälder och barn, men också en hel del kring kärleken till tankarna. Språket är enkelt, men bitvis ändå väldigt poetiskt och vackert. Kallifatides kan konsten att använda orden rätt. Det är alltså inte i språket mitt problem med hans böcker ligger.

När jag läste Vänner och älskare så kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad det var som jag hade så svårt med i boken. Då var det känslan av svensk tristess som var mest påtaglig för mig. När jag läste Kärleken insåg jag dock plötsligt vad det är som har stört mig mest. Hittills. Hans huvudkaraktärer! Jag tål för allt i världen inte Kallifatides huvudkaraktärer. Männen i hans böcker. Laki. Han är svag och sorglig i mina ögon. Nonchalant. Arrogant. Oansvarig. Omogen. Självisk. På gränsen till gubbsjuk. Han ber inte om ursäkt för sina känslor och visst vet jag att man aldrig kan rå för vad man känner, men någonstans borde ett samvete finnas. Jag känner inte hans samvete. Jag ser en man framför mig som lider av ett bekräftelsebehov större än allt annat och han låter sig styras av det. Det Kallifatides skriver om kallar inte jag kärlek. Det kallar jag brist på kärlek.

Någonstans i boken ger Laki följande förklaring till sin kvinnliga kollega som sårats av en grekisk man:

De grekiska männen har en gång varit gudar! sade jag. De kan inte glömma det samtidigt som de vet att de aldrig mer kommer att bli det.

Jag tycker att det sammanfattar Laki själv ganska väl hur allvarlig kommentaren än var eller inte var i sitt sammanhang.

Du kan inte säga att boken inte berör dig, sa min vän. Nej, visst berör den mig. Men på ett negativt sätt. Omständigheterna i boken kan vara himmel eller helvete eller någonstans i mitten, men om jag inte kan hitta något sympatiskt hos huvudkaraktären i det här fallet så faller hela boken för mig. Det finns inget som kompenserar för irritationen som Laki orsakar hos mig.

Trots mina dåliga erfarenheter med Kallifatides så har jag ändå gett mig tusan på att någon gång hitta en bok av honom som jag gillar. Jag har ju en del att välja på så jag har inte gett upp hoppet. Bara jag slipper hans hemska huvudkaraktärer och får lära känna någon som jag har respekt för så kanske det ordnar upp sig.

Tummen upp för bokens omslag förresten. Ingen mindre än Stig ’Slas’ Claesson är ansvarig för det.

Titel: Kärleken

Författare: Theodor Kallifatides

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Kärleken

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 1978

Antal sidor: 178 sidor

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 91-0-043430-2

Finns t ex hos: Bokbörsen

Vänner och älskare av Theodor Kallifatides

Jag har aldrig läst Theodor Kallifatides förut, men en vän tokrekommenderade Vänner och älskare, boken som jag köpte till henne under bokrean. Inte visste jag när jag köpte den att den var en av hennes absoluta favoritböcker, men ibland ska man ha tur.

Nu har jag i alla fall läst boken och jag är nog inte fullt så tagen som min vän. Han beskriver precis så som jag känner, säger hon, och därför gillar hon boken. Jag tror att jag inte är fullt så tagen just av samma anledning.

Georg Andreasson, 55 år, chef för ABF i Stockholm, tvingas ta farväl av sin fru och ett liv fyllt av rutiner och ingrodda gamla vanor ställs på ända. I lilla landet lagom upptäcker Georg passionen, hos sig själv och hos människor runt omkring honom och någonstans börjar hjärtat hos en tråkig svensk återigen att slå.

Kallifatides beskriver känslan av total svensk tristess och lagomhet så fullkomligt klockrent att jag nästan blir rädd. Folk som känner mig vet att jag kan bli riktigt sur på avsaknaden av passion i Sverige. När det är festival en gång om året här i Västerås så har RIX alltid sin egna festival under en kväll och det är alltid många som besöker detta event, men endast åtta rader längst fram vid scenen visar livstecken. Resten står som förstenade i tron att någon ska titta snett på dem om de, Gud förbjude, vickar på höfterna eller råkar sjunga med i musiken så att någon annan hör. Hade samma konsert varit i Brasilien till exempel så hade du varit den konstiga om du hade suttit still och hållt truten. Vi svenskar är så rädda för att sticka ut, för att visa känslor och för att leva helt enkelt. Sverige som land är bra på många sätt och visa, absolut. Vi har kommit långt i jämlikhetsfrågan och sjukvård finns för den som behöver, många länder kan lära sig en del av oss. Men. Någonstans i denna strävan mot ett perfekt samhälle så har vi förlorat vår själ. Vi utbildar arbetsmyror, inte passionerade själar. Det finns ingen plats för sådant nonsens tydligen. Någonstans uppmuntras barn att sträva mot ett arbete som ger bra med pengar och som är till nytta för samhället hellre än att sträva mot ett jobb som de faktiskt vill ha och som de faktiskt kan trivas med tills det är dags att släcka arbetslampan för gott. De invandrare jag känner  påpekar ständigt svenskens beteende att endast leva ut under alkoholens inflytande, de skrattar lite åt detta, men tycker synd om svensken. Jag kan förstå dem. Jag kan förstå vad de ser. Nu säger jag såklart inte att folk inte ska dricka alkohol och leva ut bäst de vill under tiden, men det skulle inte skada att leva ut även under vardagarna, utan alkohol. Vi svenskar behöver känna mer passion, det är det som får hjärtat att slå frenetiskt i bröstkorgen och det som får oss att le. För att återgå till boken så är det just detta som Georg får mersmak av. Passionen. Som han en gång hade, men förlorade och nu får känna smaken av igen. En yngre kvinna från Svarta havets stränder väcker gnistan.

På baksidan av boken menar man att Kallifatides allvarsamt betraktar samtiden och jag kan inte annat än att hålla med. Han gör det ytterst skickligt och det faktum att han är född i Grekland 1938 och kom till Sverige drygt 25 år senare spelar förmodligen en stor del i hans uppfattning om svenska samhället. För mig så känns inte kärlekshistorien som det mest framträdande i boken, det är just samtidsskildringen som berör mig. Och som skrämmer mig. Och som får mig att ytterligare en gång säga att jag är född i helt fel land.

Originaltitel: Vänner och älskare
Ursprungsland: Sverige
Utgivningsår: 2008
Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 370 sidor
ISBN: 978-91-0-012042-9
Förlag: Albert Bonniers Förlag