Den sårade mannen av Abdellah Taïa

Abdellah Taïa

Foto: Laurent Denimal

Jag är inne i en enormt seg läsperiod just nu så jag roar mig lite med att läsa de mindre krävande novellerna som jag har runt om i bostaden istället. I det senaste numret av Karavan har författaren Håkan Lindquists skrivit en vacker artikel om sin 39-åriga skrivarkollega Abdellah Taïa, som ofta benämns som Marockos första öppet homosexuella författare, och jag läste den med tårar brännandes bakom ögonlocken. Jag kan inte föreställa mig hur det är att växa upp i en tillvaro där könsroller är så fasta och hårt hållna att den sjudande sexualiteten som ändå finns under ytan blir ett sådant hyckleri och att den  leder till brutal förnedring och vidriga övergrepp.

En pojke eller man kan ha sex med en annan pojke eller man. Det varken gör honom till homosexuell eller äventyrar hans manlighet så länge han är aktiv och den andre mer eller mindre ett verktyg. Det är den andre som är förhatlig, som kan bespottas eller slås, förskjutas eller fördömas. Vad värre är, det räcker att dessa manliga hetrosexuella män känner åtrå till en pojke eller man för att han - objektet - ska fördömas. Av dem, av alla.

Taïa själv har utsatts för sexuella övergepp, stämplats som den feminina pojken och spottats på, men ändå har han funnit styrkan att stå upp för den han är och vågat visa den personen för världen trots att inte ens hans familj vill acceptera den han är. Människor som vågar. Som tar det positiva ur svåra situationer. Som söker. Och finner. Det berör mig. Mycket av det som hände honom under hans yngre år tas upp i hans böcker och även om hans förflutna inte är unikt på något sätt så är det få av de utsatta som har fått en internationell röst som Taïa har fått.

I Karavan kan man läsa Taïas novell Den sårade mannen där en fransk film om en homosexuell man väcker dolda känslor och lustar till liv samtidigt som en sovande mor snarkar i fåtöljen bredvid. En rörande berättelse om att inte kunna visa sitt rätta jag inför de man älskar mest. Taïa flyttade till Paris 1999 och novellen är också skriven på franska från början och har namnet L´Homme blessé på originalspråk. 2007 publicerades den bland annat i den marockanska litterära tidsskriften Nejma. Håkan Lindquist och Davy Prieur har översatt novellen till svenska och de har även översatt hans enda bok som finns på svenska i dagsläget,  Ett arabiskt vemod, och som har kommit ut hos Elisabeth Grate. Den kom kom ut på franska 2008 och heter Une mélancolie arabe på originalspråk. Under nästa år publiceras även Taïas Frälsningsarmen hos samma svenska förlag. Den kom ut 2006 för första gången och heter L'armée du salut på originalspråk. Allt som allt har han gett ut sex böcker och jag hoppas att fler av dem översätts till svenska för Taïa är absolut en författare som jag kommer att läsa mer av i framtiden.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Den 26 mars kom äntligen Eld, fortsättningen på Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln, ut. Jag hade ju längtat en hel del efter den boken så jag var inte sen med att börja läsa den och tidigt på förmiddagen den 28 mars så var separationsångesten ett faktum eftersom jag hade plöjt igenom alla 634 sidorna redan. Nu måste jag vänta alldeles för länge på sista delen, Nyckeln, i Engelsfors-trilogin som kommer under 2013, men utifrån vad jag redan vet om del ett och nu del två så är det väl värt all väntan.

Välkommen tillbaka till Engelsfors. Av De Utvalda så är endast fem kvar och efter en onormalt het sommar där allt, inklusive magin, har stått stilla så ska de nu börja sitt andra år på gymnasiet. Det är tydligt att något inte är sig likt i det lilla samhället och att ondskan är på väg att göra sitt drag så nu är det viktigare än någonsin att tjejerna håller ihop. Vid sidan av vanliga problem som brustna tonårshjärtan, förlorade vänskaper och familjeproblem så måste De Utvalda ta hjälp av det förflutna för att förstå det oundvikliga hot som står emot dem i nuet.  

Jag vet inte riktigt vad jag ska börja. Först och främst. Sträckläsningsvarning. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken. Knappt inte ens när det var ytterst nödvändigt. Som vid välbehövliga toapauser. Jag lade ifrån mig boken, reste mig upp och kom två meter för att sedan vända helt om och tänka att jag hinner läsa åtminstone två kapitel till innan jag måste kuta. Så jag avverkade två kapitel till eftersom jag var alldeles för nyfiken för att vänta den minut det skulle ta att gå på toa. Tydligen. Jag läste ungefär 85 % av boken under en och samma dag och det var nästan så att jag började fundera på om man hade blandat i något beroendeframkallande i bokens sidor som sedan sipprade in genom fingertopparna och sedan ut i blodet varje gång man bläddrade för Eld var som en drog för mig. Precis som Cirkeln var. Nu lider jag av svår abstinens.



Inte på något vis är Eld en blek transportstäcka till den slutliga kampen, den står gott och väl på egna ben samtidigt som den bygger upp enorma förväntningar inför sista delen. Det händer saker hela tiden, upptrappningen från kapitel till kapitel är genomtänkt och rakt igenom klockren. Tempot är alltid helt rätt för situationerna som uppstår, inte någon gång känner jag att berättelsen hamnar i lite stiltje eller blir alldeles för intensiv. Adrenalinet och tjejernas känslor pumpar genom mig samtidigt som jag läser om dem i boken och allt känns så otroligt nära och realistiskt. Jag känner mig som flugan på väggen som ingen ser, men som lever i samma verklighet. En bidragande faktor till den känslan är detaljerna som Strandberg och Bergmark Elfgren så skickligt fortsätter att baka in överallt i texten. Det märks dessutom så tydligt i texten att författarnas skrivsamarbete fungerar alldeles fenomenalt bra.

I Eld kommer man tjejerna närmare och man märker hur de utvecklas som människor och lär sig av varandra. Det är dessutom inte bara genom det personliga perspektivet som man lära känna varje individ utan man får även se varenda en av dem genom de andras ögon. Detta göra att läsaren får en unik inblick i varje karaktärs personlighet eftersom vi får se dem från flera olika håll. På så sätt känns det lite som att jag som läsare rotar runt i deras liv och personliga sfär lite mer än vad jag egentligen borde. Det blir stundtals väldigt intimt, men man förstår deras handlingar och tankar mer och mer och liksom med personer man känner väl så kan man nu ana hur karaktärerna kommer att reagera i vissa situationer eller vad de kanske kommer att säga i en annan. För läsaren så har tjejerna gått från att vara främlingar till att bli ytliga bekanta till att bli ens vänner.



Vi får även lära känna samhället Engelsfors mycket mer i Eld. Ett nytt positivt tänk sprids som en löpeld i bruksorten och en sektliknande känsla slukar mig sakta men säkert och gör mig bitvis riktigt förbannad under läsningens gång, vilket troligtvis är exakt vad jag borde känna när jag läser. Även magins värld tar mer plats i häxornas liv  och nya karaktärer introduceras och ger djup till berättelsen.



Vissa delar av boken påminner en del om bland annat Harry Potters berättelse, men det gör ingenting eftersom Strandberg och Bergmark Elfgren ändå har gjort dessa drag till sina och de är heller inte ovanliga för den här typen av fantasyberättelse. Jag väntar med spänning på del tre och hoppas så mycket jag orkar att den boken blir minst 1500 sidor lång eller så. Den skulle lätt kunna vara det utan att bli tråkig. Eld hade lätt kunnat vara minst 1000 sidor lång utan att jag skulle tröttna. Jag vill bara ha mer och törs inte ens tänka på separationsångesten och tomheten som jag kommer känna när Engelsfors-trilogin har nått sin sista sida.

Jag vill för övrigt säga tummen upp till Karl Johnsson som har gjort teckningen över Engelsfors som finns i början och slutet av boken. Riktigt snygg.

Fagersta är bruksorten som Strandberg växte upp i och här kan ni följa med när författarna besökte samhället och berättade mer om hur Engelsfors kom till. 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: LÄS CIRKELN OCH ELD! Gör det bara. Ställ inga frågor. Bara läs! Så förstår du vad jag menar.

Titel: Eld

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Eld

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2012

Antal sidor: 634 sidor

Förlag: Rabén & Sjögren

ISBN: 978-91-29-67780-5

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, FritzStåhl

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Nu har jag äntligen läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och vilken fantastisk upplevelse det var. Bortsett från en ovälkommen men välbehövlig nattsömn så sträckläste jag boken i tisdags och onsdags. För er som inte vet så är Cirkeln del ett i en trilogi där del två heter Eld och kommer ut 26 april 2012 och del tre heter Nyckeln och kommer ut någon gång under 2013.

Cirkeln utspelar sig i bruksorten Engelsfors i Bergslagen. Där bor 13 000 invånare vararv 11,8 procent är arbetslösa. De enda verksamheterna som överlever är pizzeriorna. Läsåret har precis börjat när Engelsfors gymnasium skakas av ett självmord på en av elevtoaletterna. Här börjar berättelsen. En natt när blodmånen lyser starkt för en oförklarig kraft sex tonårstjejer samman i den nedlagda folkparken Kärrgruvan. Ida, Anna-Karin, Linnea, Minoo, Rebecka och Vanessa har ingenting gemensamt fram tills nu. De får veta att de är häxor och att de måste hålla ihop för att de ska överleva och kunna bekämpa det onda som lurar i skuggorna. De är De Utvalda.

Som ni hör är det här en fantasybok och ofta när det gäller svensk sådan så är jag livrädd för att böckerna ska amerikaniseras och bli allt annat än trovärdiga. Jag är dessutom själv född och uppvuxen i en bruksort i Bergslagen som är väldigt lik Engelsfors och det gjorde nog att jag var lite rädd för att berättelsen skulle falla på grund av att man inte har lyckats fånga den rätta bruksortsmentaliteten. Det tog dock inte lång stund innan jag märkte att mina rädslor var totalt obefogade. Det är så uppenbart att författarna har gjort sin research vad gäller små halvdöda svenska bruksorter, både när det gäller dess atmosfär och dess invånare. Detaljerna är a och o och fullkomligt klockrena och det kombinerat med småstadsnyanserna i karaktärernas sätt att tala och vara ger hela texten exakt rätt känsla i det kulturella sammanhanget.

Vad gäller fantasyinslagen i boken så faller det aldrig över och blir för mycket. De gånger jag tror att jag kommer vilja protestera och konstatera att en händelse är fånig eller klyschig så säger eller tänker någon av karaktärerna något som visar att de känner samma som jag. Det fungerar lite som skicklig retorik där man tar död på motståndarens argument redan innan de har fått chansen att yttra sig.

Persiennerna är nerdragna. Alla lamporna är släckta. Ida har tänt vita blockljus som hon har placerat ut i rummet, fyra stycken i varje hörn. Av någon anledning kan ritualen inte utföras vare sig i dagsljus eller elektriskt ljus. Det ser ut soom en b-film där huvudpersonerna antingen ska ha en satanistmässa eller en sexorgie eller både och, tänker Vanessa. (sid. 396)   

Att tjejerna i boken inte ser det övernaturliga som världens vanligaste grej utan ifrågasätter samma sak som läsaren kan tänkas vilja ifrågasätta skapar ett gemensamt perspektiv och därför blir det som skrivs hållbart.

En annan intressant sak i boken är karaktärernas olikheter. Våra kvinnliga hjältar har inte alls samma typ av personlighet och de kommer från alla skikt i den sociala tonårshierarkin. Vi har t ex det skygga mobboffret, plugghästen, rebellen och skolans okrönta drottning. Enbart det faktum att de måste hålla ihop och arbeta tillsammans är en påtaglig kamp som nöter ner dem tills de måste förstå att de bara är människor. Ingen bättre än någon annan. Inte heller sämre.  

Det är en underdrift att säga att jag längtar efter Eld som kommer ut 26 april. Jag kan knappt vänta tills jag får lära alla bättre och följa deras krig mot ondskan.

Strandberg och Bergmark Elfgren pratar

Cirkeln, Bokmässan i Gbg 2011.

Det var meningen att Cirkeln skulle bli film också, men i dagsläget har Bergmark Elfgren, som skulle skriva manus, dragit sig ur tillsammans med Strandberg och Levan Akin, som skulle regissera.

Bergmark Elfgren skrev följande på sin blogg i februari:

Vi kan inte längre stötta filmbolaget Filmlances utveckling av Cirkeln-filmen.

Vi kan inte gå in på detaljer om varför, men vi känner ett alldeles för stort ansvar gentemot våra läsare och den värld vi har skapat för att kunna stå bakom den här produktionen.

Det här har varit en svår och smärtsam process som har pågått under lång tid och i månadsskiftet januari/februari hade vi inget annat val än att meddela Filmlance att vi inte längre kan stötta filmatiseringen. Sara kommer inte att skriva manus och Levan Akin hälsar att han självklart inte kan regissera en film som författarna inte stödjer. Vi önskar att vi hade kunnat berätta detta för er tidigare, men det har inte varit möjligt.  

Det är tråkigt att författarna och regissören har dragit sig ur, men jag har full förståelse för det. Jag skulle inte heller kunna fortsätta med ett projekt som jag som författare inte kan backa upp till hundra procent. Det är starkt av dem att kunna säga ifrån trots alla förväntningar bland fansen. Huruvida det blir en film eller ej ändå återstår väl att se, antar jag, men jag förstår inte hur man kan välja att gå vidare med en film som de viktigaste personerna tar avstånd från.

Titel: Cirkeln

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Cirkeln

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2011

Antal sidor: 516 sidor

Förlag: Rabén & Sjögren

ISBN: 978-91-29-67605-1

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, FritzStåhl 

Kärleken av Theodor Kallifatides

På tal om helgens jerka, alltså om något som har fått översvallande recensioner, men som jag själv inte tyckte om: Jag har läst min andra bok av Theodor Kallifatides. Kärleken. En vän till mig fick in mig på Kallifatides-banan förra året efter att hon hade lovordat hans böcker och beordrade mig att läsa Vänner och älskare. Jag läste den. Jag gillade den inte. Mina åsikter mottogs inte väl av min vän och jag hade tydligen brutalt fel i allt jag tyckte (!). Jag fick sedan ordern att läsa Kärleken istället och med ett öppet sinne gav jag verkligen Kallifatides en andra chans så mycket jag bara kunde. Men nej. Jag gillade inte Kärleken heller. Att yttra mig negativt om Kallifatides böcker i hennes närvaro är numera strikt förbjudet.

Kärleken utspelar sig i Sverige och handlar om Laki Sarris, en 40-årig grekisk invandrad filosof som är gift med Lena och är far till deras gemensamme son, fyraårige Johan. Det är när Laki träffar den betydligt yngre och väldigt vackra Li som berättelsen börjar. Hon vänder upp och ner på hans värld och får honom att längta efter något annat än det hans vardag erbjuder. Kärlekens existens i alla dess former får Laki att börja rannsaka sig själv och sina relationer och i gråzon efter gråzon analyseras det väsen vi alla bär inom oss.

Kärleken är ett återkommande tema för Kallifatides och under 70-talet skrev han en rad romaner, den här inkluderad, där han filosoferade kring det. Laki talar till Li i boken och han försöker förklara för henne varför saker och ting blev som de blev mellan dem båda, men också varför det blev som det blev mellan Laki och Lena. Han funderar mycket kring kärleken mellan man och kvinna och mellan förälder och barn, men också en hel del kring kärleken till tankarna. Språket är enkelt, men bitvis ändå väldigt poetiskt och vackert. Kallifatides kan konsten att använda orden rätt. Det är alltså inte i språket mitt problem med hans böcker ligger.

När jag läste Vänner och älskare så kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad det var som jag hade så svårt med i boken. Då var det känslan av svensk tristess som var mest påtaglig för mig. När jag läste Kärleken insåg jag dock plötsligt vad det är som har stört mig mest. Hittills. Hans huvudkaraktärer! Jag tål för allt i världen inte Kallifatides huvudkaraktärer. Männen i hans böcker. Laki. Han är svag och sorglig i mina ögon. Nonchalant. Arrogant. Oansvarig. Omogen. Självisk. På gränsen till gubbsjuk. Han ber inte om ursäkt för sina känslor och visst vet jag att man aldrig kan rå för vad man känner, men någonstans borde ett samvete finnas. Jag känner inte hans samvete. Jag ser en man framför mig som lider av ett bekräftelsebehov större än allt annat och han låter sig styras av det. Det Kallifatides skriver om kallar inte jag kärlek. Det kallar jag brist på kärlek.

Någonstans i boken ger Laki följande förklaring till sin kvinnliga kollega som sårats av en grekisk man:

De grekiska männen har en gång varit gudar! sade jag. De kan inte glömma det samtidigt som de vet att de aldrig mer kommer att bli det.

Jag tycker att det sammanfattar Laki själv ganska väl hur allvarlig kommentaren än var eller inte var i sitt sammanhang.

Du kan inte säga att boken inte berör dig, sa min vän. Nej, visst berör den mig. Men på ett negativt sätt. Omständigheterna i boken kan vara himmel eller helvete eller någonstans i mitten, men om jag inte kan hitta något sympatiskt hos huvudkaraktären i det här fallet så faller hela boken för mig. Det finns inget som kompenserar för irritationen som Laki orsakar hos mig.

Trots mina dåliga erfarenheter med Kallifatides så har jag ändå gett mig tusan på att någon gång hitta en bok av honom som jag gillar. Jag har ju en del att välja på så jag har inte gett upp hoppet. Bara jag slipper hans hemska huvudkaraktärer och får lära känna någon som jag har respekt för så kanske det ordnar upp sig.

Tummen upp för bokens omslag förresten. Ingen mindre än Stig ’Slas’ Claesson är ansvarig för det.

Titel: Kärleken

Författare: Theodor Kallifatides

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Kärleken

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 1978

Antal sidor: 178 sidor

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 91-0-043430-2

Finns t ex hos: Bokbörsen