Torka aldrig tårar utan handskar; 1. Kärleken av Jonas Gardell

Om ni inte har hört talas om Jonas Gardells senaste romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar, så är det dags att ni börjar lyssna nu. Den råkar vara väldigt viktig. Kanske en av de viktigaste. Svitens första del heter Kärleken och följs av del två som heter Sjukdomen och sedan del tre som heter Döden. 

I Kärleken träffar vi Rasmus och Benjamin som Gardell presenterade redan i pjäsen Ömheten från 1989. 1982 går in på sina sista månader och män från Sveriges alla hörn kommer till Stockholm för att kunna leva sina liv som fria och vackra homosexuella män nu när det inte längre klassas som en sjukdom att vara homosexuell. Rasmus har precis flytt lilla Koppom och är en av dessa män. Benjamin bor redan i huvudstaden där han går från dörr till dörr och försöker värva medlemmar till Jehovas vittne. Han har inte riktigt förstått att han är homosexuell förrän han knackar på hos bögarnas bög Paul som informerar honom om att han faktiskt är det. Du vet väl om att du är homosexuell? Eller hur? (s140). Under julaftonsnatten möts två unga män. De blir kära. Och utan att de vet om det så har deras liv för alltid förändrats. Små notiser i tidningen börjar tala om bögpesten som dykt upp på andra sidan pölen. Sedan börjar någon hosta. Eller får ett konstigt utslag. 

Allt som står i boken har hänt, alla människor som nämns i boken är verkliga, om än med figurerade namn. Gardell har äntligen känt sig redo att berätta om vad som hände när HIV:n kom till Sverige, till gatorna där han levde sitt liv och till hans egen bekantskapskrets. Han ger de ohörda och bortglömda en röst. Och vilken röst det är sen! Gardell kan med de enklaste medel presentera en lång rad karaktärer som jag rakt av älskar och framförallt respekterar på grund av deras enorma styrka att stå upp för sin rätt att älska trots samhällets dömande blickar och totala okunskap. Dokumentära inslag finns i vart och varannat kapitel och ger en bild av Sverige då, ett som jag verkligen skäms över. Det frestar att tro att Sverige är så mycket bättre idag, men tyvärr lever mycket av okunskapen kvar och därför måste jag tycka att det är någorlunda obligatoriskt att läsa den här delen av svensk historia och att ta lärdom från den här boken och de två nästkommande. Vi får inte bete oss på det här viset. Det är en självklarhet. Gardells pyrande ilska över det som hände under det tidiga 80-talet känns överallt bland sidorna och jag själv blir så heligt förbannad över att man ens kan anse sig har rätten att sätta stämpel på människor som faktiskt bara har en önskan, en som är allmän för alla människor jorden runt: Jag ... vill i mitt ... liv... få älska någon som älskar mig (s 203). Benjamins ord. För mig har det alltid varit så löjligt självklart att vem som helst får älska vem som helst, när som helst och hur som helst. Jag skiter fullständigt i vilket kön du har och vilket kön den du älskar har. Om du älskar och blir älskad och du är lycklig så är det allt som betyder något. Punkt.

Gardells språk dessutom. Nog för att han alltid skriver väldigt poetiskt, men kärleken och också döden är så uppenbar här och tar över hela mig. Varje ord är som en tröstande smekning över bortglömda mäns kinder. Varje ord är en hyllning till dem som tynade bort. Det är så fruktansvärt vackert och så vördnadsfullt. Redan när jag hade läst första kapitlet, det som förklarar hur trilogin fått sitt namn, så hade orden slitit hjärtat ur bröstkorgen på mig. En hetrosexuell vardag ställs i kontrast mot en döende homosexuell mans tårar. 

I sängen ligger den unge mannen och stirrar rakt upp i taket. Han svettas och han gråter, men han säger ingenting.

Det är en äldre sjuksyster och ett yngre biträde som är inne hos honom. Den äldre har jobbat på Roslagstulls infektionssjukhus i många år. Den yngre har just börjat. De bär båda skyddshandskar, munskydd och gula skyddsrockar.

De har tillsammans lagt om ett av mannens liggsår och det unge biträdet har tillfälligtvis tagit av sig sina smutsiga handskar, kanske för att räta till ett lakan eller något. 

Plötsligt  lutar hon sig fram över den unge mannen i sängen och torkar hastigt bort hans tårar med ovansidan av handen.

Hon gör det utan att tänka, i en impuls av empati och medkännande.

/.../

Den äldre systern fnyser.

"Du vet mycket väl vad som gäller. Varje gång man ska gå in till någon av patienterna, om det så bara är för att rätta till ett draglakan eller fråga om han är törstig, ska man genomgå noggrann handtvättsprocedur, ta på sig handskar, munskydd och den gula rocken. Det finns inga undantag. Sjukhusets rutiner måste i varje ögonblick stå över det mänskliga. Är det uppfattat?"

"Men", försöker den yngre protestera, men blir avbruten.

"Ja, nu vet du i alla fall. Torka aldrig tårar utan handskar!" (s 6-7)

För mig var det väldigt emotionellt att läsa Kärleken. Få böcker berör mig så mycket som den här har gjort. Jag grät konstant under läsningens gång. Det går så snabbt mellan lycka och sorg, i ena meningen skrattar en man bland vänner, i nästa mening får vi veta att samma man ligger på sjukhus tio år senare och dör i sin ensamhet, sakta men säkert. Utanförskapet är dessutom så väl porträtterat och med det kommer alla känslor som kan förväntas. Att del två och tre i Gardells trilogi bär namnen Sjukdomen och Döden, samt att Gardell själv säger att de är ännu starkare än den här delen, gör att jag känner att jag måste ladda upp enormt mycket innan jag läser dem. Stort intresse har dock förkortat min laddningstid en hel del. Tvåan kommer nu i januari 2013, istället för under våren och trean kommer i vår istället för under hösten 2013.  

Böckerna har även blivit TV-serie och den börjar på STV1 imorgon kl 21.00. Den självklara titeln är Torka aldrig tårar utan handskar och under kvällens Babel, kl 22.10 på STV2 är Gardell med och pratar mer om den.

Missa inte! Och läs böckerna! 

Titel: Torka aldrig tårar utan handskar; 1. Kärleken

Författare: Jonas Gardell

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Torka aldrig tårar utan handskar; 1. Kärleken

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2012

Antal sidor: 292 sidor

Förlag: Nordstedts 

ISBN: 978-91-1-304392-0

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus

Ni älskar dem inte av Belinda Bauer

När jag läste Belinda Bauers första bok Mörk jord så blev jag väldigt förtjust. Jag följde Steven Lambs envisa sökande efter morbrodern som kidnappades av pedofilen Arnold Avery 18 år tidigare. När Bauers andra bok Skuggsida sedan kom så verkar det som att den föll genom stolarna hos mig för jag har helt glömt att läsa den trots att den står i min bokhylla och trots att jag gillade föregångaren så mycket. Nu är Bauers tredje bok aktuell, Ni älskar dem inte, och Steven Lamb är tillbaka, precis som polisen Jonas Holly, vars berättelse utgjorde Skuggsida.

 

I Ni älskar dem inte är vi alltså tillbaka i Exmoor där inte ens högsommarens starka sol kan avlägsna de skuggor som hänger över den mystiska heden. Återigen är det någon som kidnappar barn. En efter en försvinner de utan något annat spår än den lapp som alltid lämnas som ett visitkort. En lapp som säger att barnen inte är älskade.

 

Lambs och Hollys upplevelser från de tidigare böckerna är påtagliga i den här, men eftersom jag har missat att läsa Skuggsida så är det mycket jag inte vet om varför Holly anses vara så labil som resten av karaktärerna viskar om bakom hans rygg. Jag rekommenderar verkligen att man läser de två första böckerna innan man plockar upp den här. Det är då berättelsen blir som mest kraftfull. Trots det så är det uppenbart att det finns en spänning mellan Lamb och Holly. Båda två är väldigt intressanta som individer och tillsammans så skapar de en dynamik som man gärna slänger sig rätt in i.

 

Bauer kan konsten att få läsaren att inte vilja lägga ifrån sig boken. Hon skriver dessutom så att det blir lättläst utan att bli banalt. Hon är duktig på att driva berättelsen framåt. Jag läste 350 utav de drygt 400 sidorna i en sittning igår kväll och hade inga problem med att hänga med i handlingen.

 

Så alltså. Bauers karaktärer gillar jag. Det faktum att hennes böcker är lättlästa och har driv gillar jag. Dessutom älskar jag omslaget med de vackra nakna träden och den mystiska dimman. Helt i min smak.

 

Men. Vad tycker jag om själva handlingen då? Jag är tyvärr inte jätteimponerad. Ni älskar dem inte är väldigt spretig och innehåller en hel del moment som jag tycker är onödiga och omotiverade. Om det har att göra med att jag inte har läst Skuggsida vet jag inte, det återstår att se. Även om berättelsen drivs framåt så är mittpartiet i berättelsen är på tok för långt och jag blir uttråkad och  och jag känner aldrig att jag når själva kulmen i berättelsen. Helt plötsligt är det bara slut. Och jag har inte drabbats av en enda oväntad vändning under den andra halvan av boken. Nu betyder det ju självklart inte att jag ger upp på Bauer. Nej, jag ska läsa Skuggsida och även hennes nästkommande böcker som jag antar väntar runt hörnet. Jag har redan skapat ett öde för Steven och det skulle vara väldigt kul att se om Bauers tänker som jag. Mer om Steven, tack.

 

Titel: Ni älskar dem inte

Författare: Belinda Bauer

Läst på: Svenska

Översättning: Ulla Danielsson

Originaltitel: Finders Keepers

Ursprungsland: Storbritannien

Utgivningsår: 2012

Antal sidor: 407 sidor

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-7499-111-6

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, FritzStåhl

Nu ser du mig av Sharon J. Bolton

Det blir väldigt mycket deckare i bloggen nu, men ni får helt enkelt stå ut för jag är i full färd med att förälska mig här. Sedan jag började blogga så har jag upptäckt mycket nytt inom deckargenren och att känna kärleken lura lite under ytan är stort för mig eftersom jag oftast har varit så svårflörtad när det kommer till den typen av litteratur. 

När jag bestämde mig för att läsa Nu ser du mig av Sharon J. Bolton så var jag helt obekant med både författaren och hennes böcker. Jag hade inga förutfattade meningar om huruvida det jag skulle läsa var bra eller dåligt. Det jag lockades av främst var det briljanta omslaget och ett löfte om Jack the Ripper.



Nu ser du mig utspelar sig i London och handlingen kretsar kring polisrookien Lacey Flint som ofrivilligt slängs in i en mordhärva en kväll när hon är på väg till sin bil och hittar en brutalt knivskuren kvinna som sedan dör i hennes armar. Kvinnans död är bara början och det som följer bär på kusliga likheter med det som skedde i London-stadsdelen Whitechapel år 1888 när världens mest ökände seriemördare Jack the Ripper roade sig med att slakta kvinnor på löpande band.



Jag började läsa Nu ser du mig förra måndagen efter att flertalet bokbloggare hade twittrat flitigt om hur spännande boken var och hur mycket de drömde efter att ha tagit del av handlingen. Jag hann dock inte så långt den dagen så på tisdagen läste jag. Och läste. Och läste. Och när jag inte läste så gjorde jag inget annat än att fundera på handlingen och hur det hela skulle sluta. När midnatt sedan kom så gjorde jag ett medvetet val och lämnade upplösningen åt onsdagsmorgonen. Vilket misstag jag gjorde där. Jag kunde ju inte sova alls och tankarna for runt i huvudet. Jag var så obeskrivligt nyfiken att jag var nära att gå upp kl 03.00 bara för att få läsa klart, men jag tvingade mig själv att sova. Dock vaknade jag abrupt kl 07.25 på onsdagen med en tanke i huvudet. Jag måste läsa klart. NU! Sagt och gjort,  jag slängde mig i soffan och rörde mig inte en millimeter förrän boken var utläst. Berättelsen flyger fram över sidorna och det är oerhört svårt att tänka på något annat när man väl har släppts in i Boltons fiktiva värld. Det är smutsig och fasansfullt. London visar sin mörka sida perfekt i de klockrena miljbeskrivningarna och stämningen i texten känns tryckande och tung. Och nervkittlande. Precis som jag vill ha det.



Ett av problemen som jag har haft med deckare är att de ofta är alldeles för förutsägbara. Under den här veckan så har jag dock insett att polisarbetet och poliserna i sig är väldigt ointressanta för mig och det där jag tackar nej till det förutsägbara. Tyvärr så tror jag att det är dessa typer av deckare som har satt standarden på genren för mig tidigare och därför har jag väl kanske blivit avskräckt. Jag dras istället till förövaren. Huruvida hen fångas i slutet eller ej är irrelevant, det är den psykologiska terrorn som bitar sig fast i alla sinnen som jag går igång på och vill ha mer av. För min del så får ondskan till och med gärna flina hånfullt mot intet ont anande godhet när boken är över. Jag vet inte riktigt vad det säger om mig, men skitsamma. Rädslan ska krypa in under skinnet och ge mig gåshud. Bolton kröp in under skinnet. Och gav mig gådhud. Och jag vet att jag har hittat ännu en favoritförfattare att sätta på pidestal. Ungefär halvvägs in i  boken så hade jag en vision om hur jag ville att det skulle sluta. Visionen baserades på ledtrådar ur berättelsen och min egen kärlek till psykologiska thrillers. Bolton förvirrar onekligen läsaren in i det sista och gör det väldigt väl, men gissa hur glad jag blev när det slutade nästan exakt så som jag ville!! Och chockad. Över att jag blev glad. Jag vill ju inte ha rätt. Men tydligen så bryr jag mig inte när det är bra skrivet. Fantastiskt bra skrivet till och med.

Att Bolton har bakat in det ultimata mysteriet i boken, alltså det kring Jack the Ripper, gör att läsaren triggas på två plan. Fallet Jack the Ripper kommer aldrig att lösas och teorierna kring vem mördaren var är många och att veta att man aldrig kommer att veta vad som hände skapar huvudbry hos mig som läsare. Jag vill veta mer om 1888 års terror också. Läsa mer om det likväl som jag vill läsa mer av Bolton. Det blir dubbel skräck och dubbel fascination och dubbel jackpot.



Karaktärerna också ja. Det gäng poliser som är centrala i boken är nog så icke-stereotypa som de bara kan bli. Inte någonstans perfekta. Vanliga människor. Mer eller mindre. Med skvanker och bagage och rädslor som alla andra. Karaktärernas psykologi är en tredje dimension som också hjälper till att göra berättelsen till en fullkomlig fempoängare.



Nu ser du mig är Boltons fjärde bok, men den första om Lacey Flint. Den andra heter Dead Scared, men är inte översatt till svenska ännu. Bolton sitter dessutom och skriver på en tredje bok om Flint just nu. Utöver den här boken så har Boltons Scacrifice och Blood Harvest översatts till svenska och heter Rov samt Ond skörd. Jag måste läsa alla hennes böcker. Snart. Jag har fått blodad tand och behöver ha mer.



Jag är glad att jag har läst så mycket bra deckare nu på senaste och att jag faktiskt genomgår en förändring vad gäller mina åsikter gentemot genren. Att jag älskar skräck är inget nytt, men deckare har jag som sagt haft svårt för. Det gäller bara att veta vilken typ av deckare man ska läsa. Tydligen. Jag behöver forska mer i det här, men om någon fick mig att öppna ögonen till slut så var det Bolton. Bättre sent än aldrig har jag hört. Förlåt för tidigare trångsynthet.



Titel: Nu ser du mig

Författare: Sharon J. Bolton

Läst på: Svenska

Översättning: Karl G. och Lilian Fredriksson

Originaltitel: Now You See Me

Ursprungsland: Storbritannien

Utgivningsår: 2011

Antal sidor: 439 sidor

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-7499-168-0

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus

Någon att lita på av Hans-Olov Öberg

Jaha, jag fortsätter väl med lite mer Hans-Olov Öberg då. Igår skrev jag om hans Djävulens tonsteg och idag fortsätter jag med den fristående uppföljaren Någon att lita på där vi återigen får träffa Elias Fagervik och Benny Modigh.

 

Nio år har gått sedan sist. Det är numera 1987, Benny Modigh har gått från att vara polisinspektör till att ha blivit chef för våldsroteln och Elias Fagervik pluggar till läkare på Karolinska, men är hemma i Västerås över sommaren för att jobba som undersöterska på akuten. När en ung kvinna förs in på samma akut, uppenbart misshandlad och brutalt våldtagen, och när en ung man hittas kastrerad ett par dagar senare så blir uppenbart att att något inte är som det ska. Någon är ute efter hämnd.



I Någon att lita på förs berättelsen framåt av karaktären Någon. Någon som alltid ligger ett steg före polisen i våldtäktsutredningarna, Någon som har utsett sig själv till en angel of mercy, Någon som anser sig ha rätten att döma och dela ut straff till den som har syndat. Någon är intressant, Någon är skrämmande och Någon väcker tankar kring det moraliska dilemma som uppstår i boken: Är det okej att straffa den som har utfört ett vedervärdigt brott?



I den här boken är det inte enbart Västerås som är omgivningen där allt utspelas. Den här gången sträcker sig brotten vida över vårt avlånga land. 80-talet känns bland sidorna, men Öberg har inte fokuserat lika mycket på miljöbeskrivningar och kulturella detaljer nu som han gjorde i Djävulens tonsteg. För mig så spelar det dock ingen roll. Västerås presenterades så väl i den första boken så det behövs inte någon ytterligare presentation i uppföljaren. Vad gäller tidsandan så känns den egentligen inte så viktig för berättelsen här eftersom jag anser att dess styrka främst ligger hos Någon. Huruvida det är ett minus eller ej om man inte har läst Djävulens tonsteg innan man ger sig på Någon att lita på är svårt att säga, men jag känner att den sistnämnda är stark nog att stå på egna ben.



Även den här boken är lättläst och så spännande att jag plöjer igenom den på en dag. Jag kan inte riktigt lägga ifrån mig den eftersom jag hela tiden vill veta mer om vad som ska hända. Även om jag som läsare får väldigt mycket information tidigt i boken som är enbart för mig och inte för resten av bokens karaktärer så finns det ändå en intrig som gör att jag är fastnaglad från första till sista sidan. Varning för sträckläsning!



Nu vill jag att Öberg ska ta och släppa den sista delen i trilogin om Elias och Benny. Jag är extremt nyfiken på hur han ska avsluta det här.



Titel: Någon att lita på

Författare: Hans-Olov Öberg

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Någon att lita på

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2012

Antal sidor: 238 sidor

Förlag: Kalla Kulor

ISBN: 978-91-87049-14-9

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, FritzStåhl

Djävulens tonsteg av Hans-Olov Öberg

När jag ska läsa deckare så brukar jag alltid
vara skeptisk innan. Jag förväntar mig att jag ska bli besviken, att jag ska
kunna lista ut vem den skyldige är och göra det tidigt i läsningen. När jag ska
läsa svenska deckare så brukar jag vara ännu mer skeptisk innan. Jag har en tendens att tycka att de blir ganska klyschiga. När jag ska läsa svenska deckare som utspelar i
staden jag bor i och huvudsakligen ett fåtal hundra meter från min bostad så
kan man väl kort och gott säga att jag är mer än skeptisk innan jag börjar läsa.
Varför? Miljön är min vardag och genren är så svår för mig att imponeras av så
därför blir mina krav på trovärdighet skyhöga. När jag
blir tillfrågad om jag vill läsa Hans-Olov
Öbergs Någon att lita på så blir jag dock nyfiken och främst eftersom den utspelar sig i min hemstad, men eftersom den boken är en fristående
uppföljare till 2011 års Djävulens tonsteg så beslutar jag
mig för att läsa den först.

 

Djävulens tonsteg utspelar sig
alltså i min hemstad Västerås i slutet av 1978. 12-åriga Elias Fagervik sjunger
i Domkyrkans gosskör tillsammans med vännen Jimmy Magnusson och när den sistnämnda
hittas brutalt mördad i körläktarens trappa så blandas Elias verklighet med
polisinspektören Benny Modighs. Samtidigt så är mycket på gång i Västerås undre
värld när Kumla släpper en av de sina fri igen.

 

Så gick det här hem hos mig då? Utan någon som helst tvekan, ja! Att Öberg själv är från Västerås-trakten märks väldigt väl i hans lysande miljöbeskrivningar. Varje detalj i boken är till punkt och pricka tagen från verkligheten. När han beskriver vägen från Domkyrkan och upp till Blåsbo så ser jag allt framför mig för jag har gått där otaliga gånger själv. Vägen från Fryxellska skolan till city, samma där. Att fika på Café Brogården som fortfarande finns kvar, att mötas i valvet längst in till höger. Där jag själv fikar då och då. Öberg lägger dessutom stor vikt vid de kulturella detaljerna som präglade det sena 70-talet vilket gör att allt jag läser går att relatera till, även om jag ändå föddes 1980 och inte upplevde 70-talet live utan mest har levt på resterna av det som sedan övergick till att bli 80-tal.

 

Att Öberg har fokuserat så mycket på detaljerna för att ge läsaren rätt stämning och miljö gör att jag slappnar av och kan fokusera helt på att försöka lista ut vem mördaren är. Ska jag bli besviken där mån tro? Nej, inte där heller. In i det sista funderar jag febrilt över vem den skyldige är. Och jag har naturligtvis helt fel. Inte ens när jag har läst ut boken är jag säker på vad jag har läst. Även om den skyldige sägs vara en viss person så sitter jag fortfarande och funderar på om det kanske ändå finns en chans till att slutet är tolkningsbart. Möjligheten finns. Tycker jag.

 

Karaktärernas utveckling varierar ganska mycket i boken. Där Benny känns ganska stillstående så tar Elias jättekliv framåt och blir otroligt intressant. Jag känner inte att de blir klyschiga, istället accepterar jag dem och vill veta mer om dem. Att Djävulens tonsteg är den första delen i en trilogi om Elias och Benny gör ju att jag vet att det finns mer att se fram emot vad gäller deras utveckling.

 

Boken är lättläst och kan absolut definineras som en mysdeckare. Den skrämmer inte vettet ur mig, utan får mig snarare att vilja starta upp detektivbyrån som jag hade i min garderob när jag var tio. Även om det hoppas friskt mellan karaktärer och miljöer så blir det aldrig förvirrande och man hänger med hela tiden trots en del snabba svängar i handlingen. Det här är absolut en bok att inhandla och gosa ner sig i soffan med.

 

Imorgon kommer jag att skriva om den fristående fortsättningen av Djävulens tonsteg, alltså Någon att lita på, så kolla tillbaka in hit då om ni är nyfikna.

 

Titel: Djävulens tonsteg

Författare: Hans-Olov Öberg

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Djävulens tonsteg

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2011

Antal sidor: 217 sidor

Förlag: Kalla Kulor

ISBN: 978-91-85535-79-8

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus

Getingfabriken av Iain Banks

En dag för sent på grund av en smärre datummiss, men här kommer recensionen i alla fall.

1984 debuterade Iain Banks med Getingfabriken och gjorde därmed ett slag för makaber skräck. Föga uppskattad av vissa, som ansåg att det var smaklös och vidrig. Älskad av andra, som ansåg den platsa bland århundradets hundra bästa romaner. Nu ger Modernista ut Banks omtalade historia igen.

På en liten ö utanför Skottlands kust är 17-årige Frank och hans pappa den enda invånarna. Frank existerar inte på pappret, han har aldrig gått i skolan och omvärlden intresserar honom inte. Han är snarare rädd för den. Innan Frank hade fyllt tio år så var han ensam ansvarig för mord på tre yngre barn, bland annat på sin egen lillebror, men enligt honom själv är detta inget han sysslar med nu, det var bara en fas han gick igenom. Som 17-åring så är det hans enda vän, dvärgen Jamie, som han går ut och super med när han inte ägnar sin tid åt rituella getingmord eller att plåga och mörda djur och visa upp deras huvuden på öns skyddande barriär, de så kallade Offerpålarna längs kusten. Parallellt med Franks makabra vardag så är det äldre halvbrodern Erics ankomst på öns som inväntas. Eric som nyss har rymt från mentalsjukhuset.  

Först och främst. Det här är inte en bok för den som har svårt att läsa om djur som plågas. Jag kom på mig själv med att se äcklad ut vid flera tillfällen under läsningens gång. Att Frank sitter med sin Getingfabrik, en anordning byggd utifrån en gammal klocka som erbjuder dessa flygfän tolv olika sätt att plågas till döds, och verkligen njuter känns så olustigt att läsa om och bättre blir det inte när han eldar och spränger små söta kaniner till döds. Men. Dessa beteenden tillhör Franks psykopatiska personlighet och förstärker den obehagliga känslan som jag anar att Banks vill ge läsaren.

Getingfabriken är skriven ur Franks perspektiv och han berättar om sin familj och sin barndom. På varje sida så verkar Banks ha använt sig av sina tidigare studier i psykologi och byggt upp en klassisk galning för läsaren. Jag har tidigare skrivit om hur intressant det är att läsa om vad som gör att vissa gör verklighet av de ondeskefulla impulerna som dunkar i deras bröst även om de utåt sett verkar ganska friska i hjärnan och även om Frank är en fiktiv person så tycker jag att Banks har gjort honom realistisk och byggt upp honom bra efter psykologins alla regler. Visst gör det berättelsen lite förutsägbar, men det gör ingenting. Om något så gör det honom bara mer realistisk. Att läsa om Frank är  lite som att inte kunna slita blicken från en tågolycka, som man brukar säga. Detsamma gäller för halvbrodern Eric som flippade en dag och bland annat började elda och äta upp grannskapets hundar. Dynamiken i telefonsamtalen mellan de båda bröderna  under Erics resa hem mot ön och deras respektive trasiga personligheter känns som en tickande bomb och man vet inte riktigt när det kommer att smälla, vilket gör att spänningen ökar. I allmänhet så tycker jag att Banks är duktig på att göra sina karaktärer intressanta i den här boken.

Stämningen och miljöerna i boken känns precis så mörka och dystra som jag tycker att de ska vara och Banks är duktig på att inte ge för mycket information för snabbt, samtidigt som han inte gör läsningen långdragen. Han har sållat ut allt som inte är viktigt och gjort det bra så det känns inte som att man saknar något när läsningen är över. Han håller läsaren på halster och även om man är ganska övertygad om vad som kommer att ske så kan man aldrig vara riktigt säker.



Getingfabriken är makaber och troligtvis den ondaste bok jag har läst. Jag känner mig nästan lite medskyldig till karaktärernas brott och en del av mig känner sig lite smustig av att ha läst den. I teorin så förstår jag kritiken som boken fick när den släpptes på 80-talet, den är onekligen grym. Men inte orealistisk och överdriven. Tyvärr så finns det människor som beter sig som Frank ute i världen och att skriva om det i en roman och verkligen våga göra det trots kritiken man kan förväntas få är starkt och inte ett dugg annorlunda mot att göra en riktigt galen skräckfilm med liknande tema som sedan hyllas som kult. Jag älskar skräck så mer skräcklitteratur åt folket, tycker jag!

Titel: Getingfabriken

Författare: Iain Banks

Läst på: Svenska

Översättning: Roland Adlerberth

Originaltitel: The Wasp Factory

Ursprungsland: Storbritannien (Skottland)

Utgivningsår: 1984

Antal sidor: 225 sidor

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-86629-46-5

Finns tex hos: Adlibris, Bokus

The Vampire Diaries, bok 1-4 av L. J. Smith

När TV-serien The Vampire Diaries började sändas 2009 så tittade jag och sedan dess har jag följt den. Tidigare i år så avslutade man säsong tre med en rejäl cliffhanger som gjorde mig extremt nyfiken på fortsättningen så jag beslöt mig för att läsa böckerna som serien är baserad på och fuska mig fram i berättelsen en smula.

Bokserien The Vampire Diaries är uppbyggd i tre olika delar och de två första delarna är skrivna av L(isa). J(ane). Smith. Den första delen publicerades i början av 90-talet och består av fyra böcker; The Awakening, The Struggle, The Fury och The Reunion (Dark Reunion) och det är dessa jag har läst.

Något jag inte visste innan jag började läsa var att TV-serien är löst baserad på böckerna, men ramberättelsen är densamma. High school-tjejen Elena Gilbert bor i en liten håla (Fell’s Church i böckerna, Mystic Falls i TV-serien) i Virginia i USA och där förändras hennes tillvaro drastiskt när hon lär känna och kärar ner sig i de oemotståndliga vampyrbröderna Stefan och Damon Salvatore. I de böckerna så är det med dem och vännerna och familjen som hon får uppleva både det ena och det andra dramat innehållandes både varulvar, originalvampyrer och bittra blodsugande ex.

Utöver ramberättelsen så är likheterna få. I böckerna finns vissa karaktärer som inte existerar i TV-serien och vissa karaktärer som har en roll i böckerna har en annan på TV. Namn, personligheter och utseenden skiljer sig. Händelser som tar upp en halv säsong på TV får endast ett par sidor i böckerna och andra saker som sker i böckerna finns inte alls i TV-serien. Den nyfikenhet jag kände för fortsättningen på berättelsen och som fick mig att ta tag i böckerna har alltså inte stillats eftersom böckerna skiljer sig så pass mycket från vad man får se på TV. Visst kan jag gissa mig till vad som kommer att ske i stora drag, men att ens försöka gissa sig till vad som kommer att ske i detaljnivå är att slösa tid.

Jag läste på engelska och även om språket är enkelt och lätt att förstå så är böckerna brottsligt trista. Det känns inte som att det händer någonting alls och när det väl händer något så upplever jag inte det som spännande någonstans. En bok är ca 200 sidor lång, men de känns betydligt längre och det var inte alls inspirerande att läsa dem. Att tre säsonger på TV innebär att man knappt har kommit halvvägs i det som alla dessa fyra böcker behandlar trots så få sidor betyder ju då självklart att TV-serien är ordentligt gödd i jämförelse med böckerna. Därför är TV-serien också betydligt bättre och jag inte påstå att jag fick ut så mycket av läsningen. Det kändes mest som slöseri med tid.

De tre första böckerna i den första delen är skrivna ur Elenas och Stefans perspektiv och i den fjärde så är det Elenas vän Bonnie som står för berättandet. Den andra delen i bokserien är en trilogi som heter The Return och böckerna som ingår är Nightfall, Shadow Souls och Midnight. Dessa publicerades mellan 2009 och 2011. Den tredje delen i bokserien är skriven av en spökförfattare. Rädslan att Smith inte skulle avsluta serien som önskat gjorde att man sparkade henne och valde någon annan som författare istället. Den delen är också en trilogi och heter The Hunters och består av Phantom, Moonsong och Destiny Rising. Den första boken kom 2011, den andra kom under början av 2012 och den tredje kommer senare i år.

I dagsläget har jag inget behov av att läsa vidare i den här bokserien. Det lär dröja ett bra tag innan jag besöker Fell’s Church igen. Däremot ser jag fram emot säsong fyra som börjar på TV i USA i oktober 2012.

Titel: The Vampire Diaries; 1. The Awakening, 2. The Struggle, 3. The Fury, 4. The Reunion (Dark Reunion)

Författare: L. J. Smith (Lisa Jane Smith)

Läst på: Engelska

Översättning: -

Originaltitel: The Vampire Diaries; 1. The Awakening, 2. The Struggle, 3. The Fury, 4. The Reunion (Dark Reunion)

Utgivningsår:  1991 (bok 1-3), 1992 (bok 4)

Antal sidor: ca 200 sidor/bok

Förlag: Hodder Children's Books

ISBN: Bok 1-2 - 978-0-340-99914-1, bok 3-4 - 978-0-340-99915-8

Finns tex hos: Adlibris (bok 1-2) (bok3-4), Bokus (bok 1-2) (bok 3-4)

Den sårade mannen av Abdellah Taïa

Abdellah Taïa

Foto: Laurent Denimal

Jag är inne i en enormt seg läsperiod just nu så jag roar mig lite med att läsa de mindre krävande novellerna som jag har runt om i bostaden istället. I det senaste numret av Karavan har författaren Håkan Lindquists skrivit en vacker artikel om sin 39-åriga skrivarkollega Abdellah Taïa, som ofta benämns som Marockos första öppet homosexuella författare, och jag läste den med tårar brännandes bakom ögonlocken. Jag kan inte föreställa mig hur det är att växa upp i en tillvaro där könsroller är så fasta och hårt hållna att den sjudande sexualiteten som ändå finns under ytan blir ett sådant hyckleri och att den  leder till brutal förnedring och vidriga övergrepp.

En pojke eller man kan ha sex med en annan pojke eller man. Det varken gör honom till homosexuell eller äventyrar hans manlighet så länge han är aktiv och den andre mer eller mindre ett verktyg. Det är den andre som är förhatlig, som kan bespottas eller slås, förskjutas eller fördömas. Vad värre är, det räcker att dessa manliga hetrosexuella män känner åtrå till en pojke eller man för att han - objektet - ska fördömas. Av dem, av alla.

Taïa själv har utsatts för sexuella övergepp, stämplats som den feminina pojken och spottats på, men ändå har han funnit styrkan att stå upp för den han är och vågat visa den personen för världen trots att inte ens hans familj vill acceptera den han är. Människor som vågar. Som tar det positiva ur svåra situationer. Som söker. Och finner. Det berör mig. Mycket av det som hände honom under hans yngre år tas upp i hans böcker och även om hans förflutna inte är unikt på något sätt så är det få av de utsatta som har fått en internationell röst som Taïa har fått.

I Karavan kan man läsa Taïas novell Den sårade mannen där en fransk film om en homosexuell man väcker dolda känslor och lustar till liv samtidigt som en sovande mor snarkar i fåtöljen bredvid. En rörande berättelse om att inte kunna visa sitt rätta jag inför de man älskar mest. Taïa flyttade till Paris 1999 och novellen är också skriven på franska från början och har namnet L´Homme blessé på originalspråk. 2007 publicerades den bland annat i den marockanska litterära tidsskriften Nejma. Håkan Lindquist och Davy Prieur har översatt novellen till svenska och de har även översatt hans enda bok som finns på svenska i dagsläget,  Ett arabiskt vemod, och som har kommit ut hos Elisabeth Grate. Den kom kom ut på franska 2008 och heter Une mélancolie arabe på originalspråk. Under nästa år publiceras även Taïas Frälsningsarmen hos samma svenska förlag. Den kom ut 2006 för första gången och heter L'armée du salut på originalspråk. Allt som allt har han gett ut sex böcker och jag hoppas att fler av dem översätts till svenska för Taïa är absolut en författare som jag kommer att läsa mer av i framtiden.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Den 26 mars kom äntligen Eld, fortsättningen på Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln, ut. Jag hade ju längtat en hel del efter den boken så jag var inte sen med att börja läsa den och tidigt på förmiddagen den 28 mars så var separationsångesten ett faktum eftersom jag hade plöjt igenom alla 634 sidorna redan. Nu måste jag vänta alldeles för länge på sista delen, Nyckeln, i Engelsfors-trilogin som kommer under 2013, men utifrån vad jag redan vet om del ett och nu del två så är det väl värt all väntan.

Välkommen tillbaka till Engelsfors. Av De Utvalda så är endast fem kvar och efter en onormalt het sommar där allt, inklusive magin, har stått stilla så ska de nu börja sitt andra år på gymnasiet. Det är tydligt att något inte är sig likt i det lilla samhället och att ondskan är på väg att göra sitt drag så nu är det viktigare än någonsin att tjejerna håller ihop. Vid sidan av vanliga problem som brustna tonårshjärtan, förlorade vänskaper och familjeproblem så måste De Utvalda ta hjälp av det förflutna för att förstå det oundvikliga hot som står emot dem i nuet.  

Jag vet inte riktigt vad jag ska börja. Först och främst. Sträckläsningsvarning. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken. Knappt inte ens när det var ytterst nödvändigt. Som vid välbehövliga toapauser. Jag lade ifrån mig boken, reste mig upp och kom två meter för att sedan vända helt om och tänka att jag hinner läsa åtminstone två kapitel till innan jag måste kuta. Så jag avverkade två kapitel till eftersom jag var alldeles för nyfiken för att vänta den minut det skulle ta att gå på toa. Tydligen. Jag läste ungefär 85 % av boken under en och samma dag och det var nästan så att jag började fundera på om man hade blandat i något beroendeframkallande i bokens sidor som sedan sipprade in genom fingertopparna och sedan ut i blodet varje gång man bläddrade för Eld var som en drog för mig. Precis som Cirkeln var. Nu lider jag av svår abstinens.



Inte på något vis är Eld en blek transportstäcka till den slutliga kampen, den står gott och väl på egna ben samtidigt som den bygger upp enorma förväntningar inför sista delen. Det händer saker hela tiden, upptrappningen från kapitel till kapitel är genomtänkt och rakt igenom klockren. Tempot är alltid helt rätt för situationerna som uppstår, inte någon gång känner jag att berättelsen hamnar i lite stiltje eller blir alldeles för intensiv. Adrenalinet och tjejernas känslor pumpar genom mig samtidigt som jag läser om dem i boken och allt känns så otroligt nära och realistiskt. Jag känner mig som flugan på väggen som ingen ser, men som lever i samma verklighet. En bidragande faktor till den känslan är detaljerna som Strandberg och Bergmark Elfgren så skickligt fortsätter att baka in överallt i texten. Det märks dessutom så tydligt i texten att författarnas skrivsamarbete fungerar alldeles fenomenalt bra.

I Eld kommer man tjejerna närmare och man märker hur de utvecklas som människor och lär sig av varandra. Det är dessutom inte bara genom det personliga perspektivet som man lära känna varje individ utan man får även se varenda en av dem genom de andras ögon. Detta göra att läsaren får en unik inblick i varje karaktärs personlighet eftersom vi får se dem från flera olika håll. På så sätt känns det lite som att jag som läsare rotar runt i deras liv och personliga sfär lite mer än vad jag egentligen borde. Det blir stundtals väldigt intimt, men man förstår deras handlingar och tankar mer och mer och liksom med personer man känner väl så kan man nu ana hur karaktärerna kommer att reagera i vissa situationer eller vad de kanske kommer att säga i en annan. För läsaren så har tjejerna gått från att vara främlingar till att bli ytliga bekanta till att bli ens vänner.



Vi får även lära känna samhället Engelsfors mycket mer i Eld. Ett nytt positivt tänk sprids som en löpeld i bruksorten och en sektliknande känsla slukar mig sakta men säkert och gör mig bitvis riktigt förbannad under läsningens gång, vilket troligtvis är exakt vad jag borde känna när jag läser. Även magins värld tar mer plats i häxornas liv  och nya karaktärer introduceras och ger djup till berättelsen.



Vissa delar av boken påminner en del om bland annat Harry Potters berättelse, men det gör ingenting eftersom Strandberg och Bergmark Elfgren ändå har gjort dessa drag till sina och de är heller inte ovanliga för den här typen av fantasyberättelse. Jag väntar med spänning på del tre och hoppas så mycket jag orkar att den boken blir minst 1500 sidor lång eller så. Den skulle lätt kunna vara det utan att bli tråkig. Eld hade lätt kunnat vara minst 1000 sidor lång utan att jag skulle tröttna. Jag vill bara ha mer och törs inte ens tänka på separationsångesten och tomheten som jag kommer känna när Engelsfors-trilogin har nått sin sista sida.

Jag vill för övrigt säga tummen upp till Karl Johnsson som har gjort teckningen över Engelsfors som finns i början och slutet av boken. Riktigt snygg.

Fagersta är bruksorten som Strandberg växte upp i och här kan ni följa med när författarna besökte samhället och berättade mer om hur Engelsfors kom till. 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: LÄS CIRKELN OCH ELD! Gör det bara. Ställ inga frågor. Bara läs! Så förstår du vad jag menar.

Titel: Eld

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Eld

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2012

Antal sidor: 634 sidor

Förlag: Rabén & Sjögren

ISBN: 978-91-29-67780-5

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, FritzStåhl

Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins

Under bokrean i år så hittade jag Suzanne Collins Hungerspelen-trilogi så jag köpte den och under samma helg som första filmatiseringen av trilogin, The Hunger Games, gick upp på svenska biografer så plöjde jag igenom alla tre böckerna: Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Förra veckan var jag och såg filmen. Äntligen.

Böckerna. Jag kommer inte att skriva om var och en av böcker för sig utan jag väljer att fokusera på berättelsen som helhet och jag ska göra mitt bästa för att inte komma med några spoilers.

Krig och naturkatastrofer har förstört USA för länge sedan och ur sprillrorna har diktaturen Panem växt upp. Från början bestod Panem av Huvudstaden och tretton distrikt, men när invånarna i distrikten gjorde uppror mot orättvisorna som rådde så visade regimen sin makt genom att spränga distrikt tretton i luften. För att förhindra fler uppror och påminna invånarna om vilka som bestämmer tvingas de tolv kvarvarande distrikten att offra en kille och en tjej i åldern tolv till arton år som ska delta i de årliga Hungerspelen. I en uppbyggd Big Brother-övervakad miljö och direktsänd TV ska tjugofyra ungdomar kämpa för sina liv, men endast en kommer att överleva och få sin frihet åter. I fattiga distrikt tolv bor 16-åriga Katniss Everdeen med sin lillasyster och sin mamma. Fadern har dött i en gruvolycka och Katniss har fått lära sig att hålla familjen samman på den hårda vägen. Med sin vän Gale rymmer hon dagligen ut i den förbjudna skogen utanför stängslet för att jaga och kunna byta till sig mat och andra nödvändigheter med de byten som hon får med sig hem. När dagen kommer då distriket ska välja årets Hungerspels-deltagare blir det Katniss 12-åriga lillasyster Primroses namn som dras ur skålen. Katniss vägrar låta sin syster vara med och väljer därför att frivilligt ställa upp i spelen. Vid sin sida får hon med sig jämngamla Peeta Mellark som också ska kämpa för sitt liv i arenan. Tillsammans med teamet runt dem tar de tåget till den flådiga Huvudstaden där de ställs inför hård träning, seriös styling och den osympatiske presidenten Snow.

Jag är normalt inte ett science fiction-fan, men jag måste säga att det var länge sedan jag tyckte att en tegelsten på 900 sidor var så lättläst. Berättelsen flyger över uppslagen i ett fantastiskt tempo och det blir aldrig någonsin trist. Tvärtom. Ju längre jag läste desto snabbare gick bläddringen och jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig trilogin, jag ville bara ha mer.

Jag fullkomligt älskar hur Collins har byggt upp Panem med tretton distrikt och en Huvudstad. Varje distrikt har sin näring, exempelvis fiske, kol, jordbruk, textil, och invånarna arbetar för en Huvudstad som vältrar sig i lyx medans de själva får slita sig fördärvade för att klara det vardagliga livet. Inte bara näringen skiljer distrikten åt. Folket i ettan eller femman har en helt annan kulturell uppväxt än de i nian eller tolvan och de har därmed helt andra färdigheter. Välfärden skiljer dem också åt. Tolvan anses vara ett av de fattigaste distrikten och ingen räknar med att deltagarna därifrån ska ha en stor chans i spelen. Även om varje distrikt är måna om sitt eget och det råder ett ”vi och de andra”-tänk baserat på okunskap så finns det också en stark gemensamskap dem emellan. För mig är det väldigt svårt att läsa om Panem utan att dra paralleller till den värld vi lever i idag. Hur olika vi än må vara från land till land så är vi ändå bara människor innerst inne. Ingen är bättre eller sämre än någon annan. Vi är bara olika. Och vi har mycket att lära av varandra.

Huvudstaden fascinerar. Allt har dragit till sitt allra yttersta där (liksom berättelsen som helhet) och kontrasterna mot distrikten är enorma. Hungerspelen är ett spektakel utan dess like. Varje spelare tjänar på att göra sig väl hos tittarna. Ge dem vad de vill ha så kanske du har turen att bli sponsrad med lite medicin när du sitter högt uppe i ett träd och är dödligt sårad eftersom de vill att du ska roa dem en stund till. Det är vidrigt och brutalt, men fruktansvärt bra. Det får en att tänka lite extra på hur många sitter klistrade framför TVn i vårt samhälle idag och njuter av all form av förnedrings-TV. Katniss är inte den som gör sig till. Hon förstår inte vitsen och hon är ganska oimponerad av det mesta hon utsätts för. Huvudstadens översittarattityd äcklar henne. Hennes enda mål är att ta sig hem till familjen igen.  

Persongalleriet är ännu en positiv sak med böckerna. Karaktärerna är intressanta och ger ett djup till berättelsen som gör att den är lätt att köpa. Katniss är ärlig och rak på sak och ser den verklighet som många blundar för. Hon blundar inte. Kärleksinslag existerar naturligtvis i böckerna och jag har inga tvivel om att det kommer att bildas ett Team Peeta och ett Team Gale en vacker dag, men jag är främst glad för att tonårsromantiken aldrig är berättelsens fokus. Den är mer en bricka i ett politiskt spel och trilogin blir aldrig gullepluttinuttigTwilightäcklig så att man måste skämmas under en kudde ett par minuter innan man fortsätter läsa. Någonstans läste jag att Collins har kritiserats för att vara mot familjeideal och allt vad det innebär eftersom Katniss inte har små rosa hjärtan i sina ögon konstant och drömmer om man och barn, men själv tycker jag att den kritiken är urlöjlig. Katniss är den som offrar sig för sin lillasyster, som riskerar sitt liv varje dag när hon jagar för att ta hand om sin familj. Hon kämpar för det som är rätt och jag tror att hon är en sådan som många unga tjejer behöver se upp till idag. Det är okej att vara stark och ta för sig och säga ifrån. Och det är okej att prioritera annat än man och barn. Det är viktigt för många unga tjejer idag att förstå att de kan vara hela som personer ändå utan en kille vid sin sida.

Stanley Tucci och Jennifer Lawrence.

Foto: Murray Close/Lionsgate

Filmen. Gary Ross har gjort ett fenomenalt jobb med att föra över första boken till den vita duken. En väl godkänd filmatisering. Ross har lagt fokus på det som är viktigt och hellre än att förstora kärleksinslagen så har han förminskat dem. Mycket bra. Det är trist att han nu har bekräftat att han inte kommer att regissera uppföljaren Catching Fire, men jag hoppas att den som tar vid lyckas göra ett minst lika bra jobb. Jennifer Lawrence, som bland annat blev Oscarsnominerad för Winter's Bone som jag också har skrivit om här, är lysande i rollen som Katniss Everdeen. Stanley Tucci som spelens programledare Caesar Flickerman, Donald Sutherland som president Snow och Lenny Kravitz som stylisten Cinna är ytterligare exempel på bra rollbesättning. Att filmen är 2 timmar och 22 minuter lång märks inte. Liksom bokens sidor flög minutrarna förbi och nu väntar jag otåligt på Catching Fire som har premiär i november 2013.

Tänk så svårt det är att inte skriva en smärre uppsats om den här trilogin, men det finns så otroligt mycket jag vill få ur mig. Gissa om det var svårt att gå på bio och se The Hunger Games med fyra personer som INTE har läst böckerna! Jag ville ju prata om fortsättningen!

Jaja, nu får det vara nog här. Läs böckerna. Det är min rekommendation.

Titel: Hungerspelen-trilogin; Hungerspelen, Fatta Eld, Revolt

Författare: Suzanne Collins

Läst på: Svenska

Översättning: Lena Jonsson (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt) och Emma Jonsson Sandström (Revolt)

Originaltitel: The Hunger Games, Catching Fire, Mockingjay

Ursprungsland: USA

Utgivningsår: Hungerspelen, 2008, Fatta eld, 2009, Revolt, 2010

Antal sidor: 900 sidor, ca 300 sidor/bok

Förlag: Bonnier Carlsen

ISBN: 978-91-638-7099-6

Finns tex hos: Adlibris, Bokus

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Nu har jag äntligen läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och vilken fantastisk upplevelse det var. Bortsett från en ovälkommen men välbehövlig nattsömn så sträckläste jag boken i tisdags och onsdags. För er som inte vet så är Cirkeln del ett i en trilogi där del två heter Eld och kommer ut 26 april 2012 och del tre heter Nyckeln och kommer ut någon gång under 2013.

Cirkeln utspelar sig i bruksorten Engelsfors i Bergslagen. Där bor 13 000 invånare vararv 11,8 procent är arbetslösa. De enda verksamheterna som överlever är pizzeriorna. Läsåret har precis börjat när Engelsfors gymnasium skakas av ett självmord på en av elevtoaletterna. Här börjar berättelsen. En natt när blodmånen lyser starkt för en oförklarig kraft sex tonårstjejer samman i den nedlagda folkparken Kärrgruvan. Ida, Anna-Karin, Linnea, Minoo, Rebecka och Vanessa har ingenting gemensamt fram tills nu. De får veta att de är häxor och att de måste hålla ihop för att de ska överleva och kunna bekämpa det onda som lurar i skuggorna. De är De Utvalda.

Som ni hör är det här en fantasybok och ofta när det gäller svensk sådan så är jag livrädd för att böckerna ska amerikaniseras och bli allt annat än trovärdiga. Jag är dessutom själv född och uppvuxen i en bruksort i Bergslagen som är väldigt lik Engelsfors och det gjorde nog att jag var lite rädd för att berättelsen skulle falla på grund av att man inte har lyckats fånga den rätta bruksortsmentaliteten. Det tog dock inte lång stund innan jag märkte att mina rädslor var totalt obefogade. Det är så uppenbart att författarna har gjort sin research vad gäller små halvdöda svenska bruksorter, både när det gäller dess atmosfär och dess invånare. Detaljerna är a och o och fullkomligt klockrena och det kombinerat med småstadsnyanserna i karaktärernas sätt att tala och vara ger hela texten exakt rätt känsla i det kulturella sammanhanget.

Vad gäller fantasyinslagen i boken så faller det aldrig över och blir för mycket. De gånger jag tror att jag kommer vilja protestera och konstatera att en händelse är fånig eller klyschig så säger eller tänker någon av karaktärerna något som visar att de känner samma som jag. Det fungerar lite som skicklig retorik där man tar död på motståndarens argument redan innan de har fått chansen att yttra sig.

Persiennerna är nerdragna. Alla lamporna är släckta. Ida har tänt vita blockljus som hon har placerat ut i rummet, fyra stycken i varje hörn. Av någon anledning kan ritualen inte utföras vare sig i dagsljus eller elektriskt ljus. Det ser ut soom en b-film där huvudpersonerna antingen ska ha en satanistmässa eller en sexorgie eller både och, tänker Vanessa. (sid. 396)   

Att tjejerna i boken inte ser det övernaturliga som världens vanligaste grej utan ifrågasätter samma sak som läsaren kan tänkas vilja ifrågasätta skapar ett gemensamt perspektiv och därför blir det som skrivs hållbart.

En annan intressant sak i boken är karaktärernas olikheter. Våra kvinnliga hjältar har inte alls samma typ av personlighet och de kommer från alla skikt i den sociala tonårshierarkin. Vi har t ex det skygga mobboffret, plugghästen, rebellen och skolans okrönta drottning. Enbart det faktum att de måste hålla ihop och arbeta tillsammans är en påtaglig kamp som nöter ner dem tills de måste förstå att de bara är människor. Ingen bättre än någon annan. Inte heller sämre.  

Det är en underdrift att säga att jag längtar efter Eld som kommer ut 26 april. Jag kan knappt vänta tills jag får lära alla bättre och följa deras krig mot ondskan.

Strandberg och Bergmark Elfgren pratar

Cirkeln, Bokmässan i Gbg 2011.

Det var meningen att Cirkeln skulle bli film också, men i dagsläget har Bergmark Elfgren, som skulle skriva manus, dragit sig ur tillsammans med Strandberg och Levan Akin, som skulle regissera.

Bergmark Elfgren skrev följande på sin blogg i februari:

Vi kan inte längre stötta filmbolaget Filmlances utveckling av Cirkeln-filmen.

Vi kan inte gå in på detaljer om varför, men vi känner ett alldeles för stort ansvar gentemot våra läsare och den värld vi har skapat för att kunna stå bakom den här produktionen.

Det här har varit en svår och smärtsam process som har pågått under lång tid och i månadsskiftet januari/februari hade vi inget annat val än att meddela Filmlance att vi inte längre kan stötta filmatiseringen. Sara kommer inte att skriva manus och Levan Akin hälsar att han självklart inte kan regissera en film som författarna inte stödjer. Vi önskar att vi hade kunnat berätta detta för er tidigare, men det har inte varit möjligt.  

Det är tråkigt att författarna och regissören har dragit sig ur, men jag har full förståelse för det. Jag skulle inte heller kunna fortsätta med ett projekt som jag som författare inte kan backa upp till hundra procent. Det är starkt av dem att kunna säga ifrån trots alla förväntningar bland fansen. Huruvida det blir en film eller ej ändå återstår väl att se, antar jag, men jag förstår inte hur man kan välja att gå vidare med en film som de viktigaste personerna tar avstånd från.

Titel: Cirkeln

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Cirkeln

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2011

Antal sidor: 516 sidor

Förlag: Rabén & Sjögren

ISBN: 978-91-29-67605-1

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, FritzStåhl 

Kärleken av Theodor Kallifatides

På tal om helgens jerka, alltså om något som har fått översvallande recensioner, men som jag själv inte tyckte om: Jag har läst min andra bok av Theodor Kallifatides. Kärleken. En vän till mig fick in mig på Kallifatides-banan förra året efter att hon hade lovordat hans böcker och beordrade mig att läsa Vänner och älskare. Jag läste den. Jag gillade den inte. Mina åsikter mottogs inte väl av min vän och jag hade tydligen brutalt fel i allt jag tyckte (!). Jag fick sedan ordern att läsa Kärleken istället och med ett öppet sinne gav jag verkligen Kallifatides en andra chans så mycket jag bara kunde. Men nej. Jag gillade inte Kärleken heller. Att yttra mig negativt om Kallifatides böcker i hennes närvaro är numera strikt förbjudet.

Kärleken utspelar sig i Sverige och handlar om Laki Sarris, en 40-årig grekisk invandrad filosof som är gift med Lena och är far till deras gemensamme son, fyraårige Johan. Det är när Laki träffar den betydligt yngre och väldigt vackra Li som berättelsen börjar. Hon vänder upp och ner på hans värld och får honom att längta efter något annat än det hans vardag erbjuder. Kärlekens existens i alla dess former får Laki att börja rannsaka sig själv och sina relationer och i gråzon efter gråzon analyseras det väsen vi alla bär inom oss.

Kärleken är ett återkommande tema för Kallifatides och under 70-talet skrev han en rad romaner, den här inkluderad, där han filosoferade kring det. Laki talar till Li i boken och han försöker förklara för henne varför saker och ting blev som de blev mellan dem båda, men också varför det blev som det blev mellan Laki och Lena. Han funderar mycket kring kärleken mellan man och kvinna och mellan förälder och barn, men också en hel del kring kärleken till tankarna. Språket är enkelt, men bitvis ändå väldigt poetiskt och vackert. Kallifatides kan konsten att använda orden rätt. Det är alltså inte i språket mitt problem med hans böcker ligger.

När jag läste Vänner och älskare så kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad det var som jag hade så svårt med i boken. Då var det känslan av svensk tristess som var mest påtaglig för mig. När jag läste Kärleken insåg jag dock plötsligt vad det är som har stört mig mest. Hittills. Hans huvudkaraktärer! Jag tål för allt i världen inte Kallifatides huvudkaraktärer. Männen i hans böcker. Laki. Han är svag och sorglig i mina ögon. Nonchalant. Arrogant. Oansvarig. Omogen. Självisk. På gränsen till gubbsjuk. Han ber inte om ursäkt för sina känslor och visst vet jag att man aldrig kan rå för vad man känner, men någonstans borde ett samvete finnas. Jag känner inte hans samvete. Jag ser en man framför mig som lider av ett bekräftelsebehov större än allt annat och han låter sig styras av det. Det Kallifatides skriver om kallar inte jag kärlek. Det kallar jag brist på kärlek.

Någonstans i boken ger Laki följande förklaring till sin kvinnliga kollega som sårats av en grekisk man:

De grekiska männen har en gång varit gudar! sade jag. De kan inte glömma det samtidigt som de vet att de aldrig mer kommer att bli det.

Jag tycker att det sammanfattar Laki själv ganska väl hur allvarlig kommentaren än var eller inte var i sitt sammanhang.

Du kan inte säga att boken inte berör dig, sa min vän. Nej, visst berör den mig. Men på ett negativt sätt. Omständigheterna i boken kan vara himmel eller helvete eller någonstans i mitten, men om jag inte kan hitta något sympatiskt hos huvudkaraktären i det här fallet så faller hela boken för mig. Det finns inget som kompenserar för irritationen som Laki orsakar hos mig.

Trots mina dåliga erfarenheter med Kallifatides så har jag ändå gett mig tusan på att någon gång hitta en bok av honom som jag gillar. Jag har ju en del att välja på så jag har inte gett upp hoppet. Bara jag slipper hans hemska huvudkaraktärer och får lära känna någon som jag har respekt för så kanske det ordnar upp sig.

Tummen upp för bokens omslag förresten. Ingen mindre än Stig ’Slas’ Claesson är ansvarig för det.

Titel: Kärleken

Författare: Theodor Kallifatides

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Kärleken

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 1978

Antal sidor: 178 sidor

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 91-0-043430-2

Finns t ex hos: Bokbörsen