Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa

Jag har en vän som är född i Peru och hon bodde där under de första tio åren av sitt liv. Stora delar av hennes familj bort fortfarande kvar där och främst hennes morbror är insatt i litteraturens värld då han själv skriver böcker. Enligt honom är Samtal i katedralen den bok man ska läsa om man vill lära känna Peru. Den står i min bokhylla. Men. Den stygga flickans rackartyg är den första boken jag har läst av Mario Vargas Llosa.  

De är femton år när de möts första gången 1950 i villastaden Miraflores i Lima. De skiljs åt. Möts igen efter flera år. Skiljs åt. Möts igen. Och så håller de på. Han är den snälla pojken. Anspråkslös, romantisk och naiv. Genom hans ögon lär vi känna henne. Hon är den stygga flickan, en femme fatale som gifter sig för pengar och ställning i samhället hellre än äkta kärlek. Hon är vinden i håret, hon är droppen i havet. Omöjlig att fånga, ständigt flyende.

Under flera årtionden och över hela världen får vi följa honom i hans arbete som tolk och översättare för UNESCO. Alltid dyker hon upp. I nya skepnader, under nya namn, redo att älskas. Berättelsen är passion rätt igenom med allt vad det innebär. Negativt som positivt. Att det inte finns någon logik i kärlek ibland vet nog de flesta och den snälla pojkens villkorslösa kärlek till den stygga flickan är ett slående bevis på just det. Därför måste jag tycka att den är vacker även om jag stundtals blir riktigt förbannad. Att det dessutom är en man som har skrivit boken märks i ordvalen, jag tror att det hade varit en utmaning för en kvinna att kunna framföra samma känsla.

Jag pratade med min peruanska vän om titeln och bad henne tolka den på spanska. Är den skriven med samma sexuella underton som den svenska? Hon tyckte inte det utan översatte henne mer som ond än som stygg. Och visst, jag skulle inte klassa henne som god, men ond är helt fel ordval. Då tycker jag att den svenska översättningen ger en bättre bild av henne eftersom jag ändå känner att det är viktigt att betona det sexuella med henne som utsäktar så mycket av det hon gör. Så tummen upp för att hon är stygg hellre än ond.

Vargas Llosa är mycket bra på beskrivningar och boken ger oss en bild av bland annat 60-talets revolution i Peru, flower powerns intåg i England och frågan om den nya sjukdomen AIDS. Det sker i alldeles lagom utsträckning utan att det tar fokus från kärlekshistorian men samtidigt heller inte blir ointressant eller onödigt. Boken har gjort mig ännu mer nyfiken på hans äldre verk, speciellt de från 60-talet och det ska bli ytterst intressant att läsa dem sen och jämföra med hans senare. Då han är en författare av både den moderna och postmoderna eran så tror jag definitivt att det finns en oerhört intressant utveckling i hans författarskap.

Originaltitel: Travesuras de la niña mala

Ursprungsland: Peru
Utgivningsår: 2006
Läst på: Svenska
Översättning: Peter Landelius
Antal sidor: 326 sidor
ISBN: 978-91-1-301592-7
Förlag: Norstedts

Nobelglans, flickfotografglans, men ingen självmordsbombare

När Nobelfestens dimma hade lagt sig och "vardagen" återkom så var det alltså dags för Mario Vargas Llosa att signera böcker på NK. Jag och min peruanska vän köpte snällt våra exemplar på NKs bokhandel och sen stod vi i kö i sisådär en fyrtio minuter eller så, varav mesta tiden spenderades utomhus. I kön med oss stod halva Peru. Minst. Det märks att de är stolta över sin landsman. Trots minusgrader så frös jag inte så överdrivet mycket, tror att det kan ha en del att göra mig den sköna stämningen som rådde i kön. Note to self: pallra dig till Peru, landet är fyllt av trevliga och goa människor. Väl framme gick allt så fort, det kluddades ner initialer i min bok, en klapp på armen utdelades och en komplimang om att jag var förtjusande (att han sa det till alla kvinnor ignorerar jag, jag var nog speciell ändå), en vakt vevade fram nästa och jag fick vackert knata iväg från denna karismatiske man. Vi kunde sedan stå tillbaka för att fascineras av alla peruanska damer som hade reducerats till fjortonåringar och engagerat sjöng peruanska nationalsången, vevade flitig med peruanska flaggan, fnittrade och tog miljarder bilder. Charmigt minst sagt.

När Vargas Llosa fyrtiofem minuter senare försvann med ett gäng vakter så gick vi åter upp till NKs bokhandel där min vän skulle returnera de böcker hon inte fick signerade. En signering per person gällde nämligen. Vem möter vi väl inte där om självaste Bingo Rimér. Igen. Återigen ute på jakt efter läsare dök han på oss för att försöka få oss att handla tills han snabbt inser att han försökte med mig dagen innan. Vi skrattar åt detta, skämtar ett tag och det slutar med att jag och min vän köper en signerad kopia till vår vän som nog gärna läser hans En flickfotografs bekännelser. Bingo krafsar ner text på hela sidan och som den charmiga filur han är så kan man ju inte låta bli att le. Det blir en fin present till vår vän, då har hon att läsa och roas av i jul. Säga vad man vill om denna man, men det är inte svårt att förstå att han har lyckats så bra som han har. Han är fantastiskt sympatisk. Läste i en annan blogg att självaste Fredrik Reinfeldt var där i lördags också och tydligen gick hem med sin egna kopia efter att Bingo hade charmat vår statsminister till max. Underbart.

I det stora hela var dagen mycket givande och rolig. Jag lyckades dessutom undvika att bli sprängd i bitar av en självmordsbombare eftersom ödet lyckligtvis ville annorlunda. Ett antal "tänk om" har virvlat i mitt huvud sedan jag insåg att vi nog hade varit mitt bombens väg om vi hade valt att gå kvar på Drottninggatan hellre än att gå och mumsa i oss lite Burger King på stationen där strax innan klockan 17. Visste väl att det fanns ett syfte med att vi inte åt under hela tiden vi var i huvudstaden.