Läsåret 2011

Jag har läst 44 böcker i år. Inget rekord, men å andra sidan har jag inte haft någon som helst ambition att slå ett sådant heller.

Årets JA: Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Min vän och jag diskuterade böcker och hon tyckte att jag skulle läsa den här och lånade ut sin kopia till mig. Den visade sig vara helt fantastisk och jag kunde inte sluta prata om den så min vän hittade en inbunden kopia till mig på Myrorna, gav mig den i present och lyckan var total.

Årets NEJ: Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz

Nej. Bara nej.

Årets skratt: 50 sätt att träffa den rätte av Lucy-Anne Holmes

Skrattade mig igenom hela boken.

Årets tårdrypare: Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Jag kan inte ens prata om boken utan att få en klump i halsen. Den berörde mig något så fruktansvärt mycket. Jag grät i princip genom hela andra halvan av boken. Ni kan ju föreställa er hur jobbigt det var att läsa när jag knappt såg något.

Årets äventyr: Berättelsen om Pi av Yann Martel

Ett fantastiskt äventyr med många nivåer.

Årets segaste: Vit jazz av James Ellroy
400 sidor har aldrig känts såååå långt.

Årets älskling: Paul Auster

Han är författaren som jag har läst mest av i år, sju böcker har det blivit. Har helt förälskat mig i honom som författare. Jag blir liksom aldrig besviken.

Årets besvikelse: Theodor Kallifatides
(förlåt, Anna) Jag hade höga förväntningar, men det blev platt fall. Har dock bara läst en bok än så länge så jag tänker inte döma för hårt. Självklart tänker jag ge honom en andra chans.

Topp-3 för 2011:
Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren
Tusen strålande solar av Khaled Hosseini
En helvetes vinter av Daniel Woodrell

Botten-3 för 2011:
Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz
Ge mig en dag till av Mitch Albom
Under morgonens bila av Elfriede Jelinek

Mörk jord av Belinda Bauer

Mörk jord är Belinda Bauers debut och nog är det en lyckad sådan alltid. När 11-årige Billy Peters försvann sa bevis att han förmodligen blev kidnappad, mördad och nedgräven på Exmoorheden av den ökände pedofilen och massmördaren Arnold Avery även fast man aldrig hittade hans kropp. Nu, 18 år senare, har Billys familj ännu inte fått ro och hans 12-åriga systerson Steven bär på en oskuldsfulla önskan att hela sin sönderfallande familj om det så måste innebära att han gräver upp hela heden för att slutligen hitta sin morbrors kvarlevor så att alla en gång för alla kan acceptera att han är död. Kanske ska mormor då sluta stå i fönstret och hoppas på sina sons återkomst och börja älska Steven lite mer istället? Kanske även ge honom Billys bevarade rum så han slipper dela med 5-åriga brorsan Davey? Och kanske ska mamma krama honom lite oftare och till och med behålla en karl i sitt liv som Steven kan se upp till och ha som fadersgestalt? Kanske kan Steven få leva lite som en pojke bör när han är tolv år gammal? Kanske, kanske blir livet lite enklare när han blir hjälte..? När Stevens grävande inte ger det resultat han hoppas på tar han ett desperat steg ut i det okända och kontaktar den fängslade mannen som förstörde hans familj.

När jag tänker efter så inser jag att kriminalromaner egentligen aldrig har fått särskilt mycket plats i mitt läsande och nu när jag spenderade en lördag med att sträckläsa den här boken så förstår jag inte riktigt varför det har blivit så heller. Bauers förmåga att dra in läsaren är uppenbar från första sidan och det som fascinerar mig mest är troligtvis hennes fantastiska kontraster mellan ett skuldbelagt barns naivitet och en vidrig pedofil och barnamördares oberäkneliga tankegångar. Det är avskalat och rått och gör mig illa till mods, men kan jag inte sluta läsa.

Utöver det så tycker jag att Bauer har lyckats porträttera den nakna verkligheten som inte alltför sällan existerar i de lägre sociala samhällsklasserna. Att som liten veta att man måste hushålla med sina kläder och saker för att de vuxna inte har råd med mer blir påtagligt bland orden och ångesten att veta att man kommer att få skäll när man inte har varit försiktig nog delar jag med Steven. Hos en familj som har tryckt på Paus-knappen smyger jag från rum till rum i en rökig dimma. Bakom buskar och husknutar där Steven gömmer sig från de elaka pojkarna i mörka luvtröjor håller jag hans hand. På heden där många pojkar sover sin sista vila vill jag ruska liv i Steven.

Jag läste Mörk jord direkt efter Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag, vilket fick Bauers berättelse att framstå som rena rama semestern. Nu i efterhand när jag har fått lite distans så skulle jag fortfarande inte kalla den här boken annat än lätt att läsa, men pedofili och massmord är knappast något som bör kallas semester. Eftersom Ecos verk krävde en hel del uppmärksamhet och engagemang så var jag förmodligen fortfarande väldigt uppe i varv efter den när jag satte mig ned med Steven och hans familj och det påverkade min läsning enormt mycket och därför blev den också lätt att ta sig igenom trots de allvarliga ämnen som tas upp.

Originaltitel: Blacklands

Ursprungsland: Storbritannien

Utgivningsår: 2010

Läst på: Svenska

Översättning: Ulla Danielsson

Antal sidor: 270 sidor

ISBN: 978-91-86629-51-9

Förlag: Modernista

Köp hos: Adlibris eller Bokus eller FritzStåhl

Supertanten av Elin Ek

I september var jag på första bokbloggsträffen kallad Snittar & realiteter hos Bonnier Fakta och då var Elin Eks Supertanten på tapeten. Elin själv var där och pratade om tanter och bjöd på godsaker gjorda på recept från boken. Tantrecept självklart. En alldeles förträffligt härlig kväll bortsett från det faktum att jag hade glömt min nässpray hemma och hade svårt att andas under den sista halvtimmen. Så till den punkt att jag ett tag var övertygad om att jag skulle svimma av på grund av syrebrist till hjärnan. Att andas genom näsan ger helt enkelt inte samma tillfredsställelse som andning genom näsan ger.

I alla fall. För mig har tant aldrig varit ett negativt ord och det har det inte varit för Elin heller. Lika mycket som hon lät sin karaktär "Ta ingen skit"-Grynet  stå upp för tonåringarna står Elin nu upp för tanten. Hela boken är en enda lång hyllning till precis det som jag anser att en tant är och tant är ingen ålder för mig, utan att sätt att vara. Ungefär som fjortis. Du behöver inte vara fjorton för att bete dig som en fjortis. Men vad definierar tanten då? Civilkurage kanske? Hur lekar man tantlekar, både som barn och som vuxen? Hur plockar man bär på allra bästa tantvis? Och när du kommer hem med bären, hur tillagar du de mest tantiga safterna, krämerna och kompotterna? Hur uttrycker sig tanten? Vad gillar hon för kakor och karameller? Vad är tantens bästa huskur? Vad bjuds man på för husmanskost hos tanten? Och hur syr man egentligen en tant? Många frågor blir det, men lyckligtvis så svarar Elin på alla och fler därtill i sin bok. Varvat med exempel på kända tanter genom tiderna, tantquiz (hur tantig är du egentligen?) och den illustrerade serien Supertanten.

Elin har skapat den här boken med kärlek, det är tydligt i varje mening och det var så tydligt när jag hörde henne prata om boken. Boken gör mig nostalgisk och jag  minns min barndoms tantupplevelser med stolthet. Det är en bok om en grupp starka och tuffa kvinnor som har mycket  att lära ut, men som tyvärr inte alls får den plats och respekt i samhället som de förtjänar. I alla fall inte i Sverige. Väldigt synd. Länge leve tanten! Kan knappt vänta tills jag bli en fullfjädrad sådan. Än så länge bär jag bara på små tendenser vad det verkar.

Originaltitel: Supertanten

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2011
Läst på: Svenska
Översättning: -

Antal sidor: 135 sidor

ISBN: 978-91-7424-150-1

Förlag: Bonnier Fakta

Köp hos: Adlibris eller Bokus eller FritzStåhl

Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco

Inför Umberto Ecos besök i Stockholm den 12 oktober så började jag så smått att läsa hans senaste bok Begravningsplatsen i Prag och blev klar nu tidigare i veckan. Ingen lättsam läsning man ägnar sig åt under en söndagseftermiddag i alla fall, det är ett som är klart. Boken kräver engagemang och uppmärksamhet. Ett knytnäveslag i magen är vad Eco vill ge läsaren. Ja, knytnäveslag vet jag inte, men nog en mediumhård bitchslap i alla fall. Kritiker kallar boken en av Ecos bästa romaner i nivå med Rosens namn. Hade som mål att läsa även den inför Ecos besök, men jag lyckades aldrig vara så ambitiös så alla de 559 bibeltunna sidorna med extremt superminimal pyttetext ligger fortfarande olästa i min bokhylla. Den pocketboken får bli ett senare projekt känner jag.

I alla fall. Begravningsplatsen i Prag utspelar sig under slutet av 1800-talet och handlar om Simone Simonini, en till synes harmlös antikhandlare i Paris som inte riktigt vet vem han ärmed ett inte fullt så harmlöst andra liv där han agerar både spion och förfalskare. De tvivelaktiga uppdrag han ägnar sig åt får konsekvenser som inte bara förändrar många människors öden utan också påverkar historiens gång. Händelserna och större delen av karktärerna som får liv i boken är sådana som en gång varit verkliga. Simonini själv har dock aldrig levt, hans karaktär är ett ihopplock av olika handlingar som en gång utförts av flera olika verkliga personer. 

I berättelsens fokus står hatet gentemot judarna som slutligen leder till Sions vises protokoll. Varje sida dryper av antisemitismens vidrigheter med en släng av konspiration, väl uttänkta lögner och hjärtlösa mord. Allt inbäddat i smutsig och grotesk 1800-talsmiljö. Eftersom jag besökte det judiska museet i Berlin för bara två månader sedan  och blev berörd ända ner i den djupaste delen av mitt hjärta så känns den här handlingen så aktuell för mig. Den historia som är judarnas är dramatisk och fruktansvärd och att inte bli arg emellanåt när man läser Ecos ord känns oerhört svårt även om det är klart och tydligt att han driver med de som gjort hat till ett företag.

Boken är heller ingen semester att läsa som sagt. Berättarperspektiven skiftar, vi hoppar fram och tillbaka i tiden och mycket ska nå fram till läsaren under dessa 547 sidor. Den är en orgie i pålitlig opålitlighet som gör att jag själv undrar hur lurad jag egentligen är där jag går omkring i min lilla värld och tror mig veta både det ena och det andra. Själva ramberättelsen känns allt som oftast oviktig. Vad som känns viktigt är händelserna som tog plats för över hundra år sedan. Många gånger glömmer jag att det finns en berättare och en story som är påhittad mitt i alla verkligheter.

Men.

Gillar man historia och gärna blandar det med litteratur så övervinner man alla eventuella läshinder och man plöjer igenom boken som om det inte fanns någon morgondag. För den är bra. Intressant. Och viktig. Judarnas förflutna behöver uppmärksammas. Kunskap krävs för att undvika att upprepa de misstag som tidigare gjorts. I en perfekt värld är folkmorden utrotade. Och även om världen aldrig kommer att bli perfekt så skadar det ändå inte att försöka jobba mot det. Det må låta naivt, men vilka är vi om vi inte ens försöker?

Originaltitel: Il Cimitero di Praga

Ursprungsland: Italien

Utgivningsår: 2010
Läst på: Svenska
Översättning: Barbro Andersson

Antal sidor: 547 sidor
ISBN: 978-91-7337-324-1 

Förlag: Brombergs förlag

Köp hos: Adlibris eller Bokus

Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulesca

Ioana Pârvulescas Livet börjar på fredag är inte en hyllning till den alltid så välkomna helgen, som titeln kanske kan ge sken av. Nej, handlingen tar sin start när läkardottern Iulia Margulis börjar skriva dagbok och under de sista tretton dagarna i 1897 års Bukarest får vi bland annat lära känna springpojken Nicu, doktorsfamiljen Margulis, polisen Costache Boerescu, rikemanssonen Alexandru och Dan Cretu, den ovanlige främlingen som vaknade till liv i snön i skogen utan något som helst minne av sitt förflutna. Som om jag vore på en resa  tillsammans med det förflutnas spöke tas jag mellan olika berättare som väver ihop allt till en enda saga och på nyårsaftonen får jag vara med när dessa berättare samlas för att hälsa framtiden välkommen.

Vad som är så bra med boken är att den kan läsas på många olika vis och bär drag från många olika genrer. I förordet nämns exempel som historisk roman, detektivroman eller en fantastisk roman om tidesresor, men man nämner också att boken huvudsakligen inte bör genrebestämmas. Jag håller med. Den är en blandning av så otroligt mycket att det känns löjligt att ens försöka, att det är bäst att bara gilla läget och låta sig svepas med och med det placera boken i den kontext som känns passande för en själv. I början av läsandet störde jag mig på de små detaljerna som känns totalt oviktiga för berättelsen som helhet, men med tiden kände jag att de hörde hemma i texten. I ens vardag händer mycket och ingen dag passerar utan att små oviktiga saker sker. Saker som försvinner lika snabbt som de dyker upp. Ska jag iaktta en vardag så ska jag göra det helt och fullt.

I Rumänien under den här tiden hände också väldigt mycket i samhället och med det nya kom också funderingar om framtiden och det förflutna. Så här var det inte förr. Kommer det här att ske i framtiden? Vad betyder det här? som läsare flyger fram och tillbaka i tiden med dessa funderingar och då och då känner jag mig lite förvirrad, men jag blir engagerad. När de funderar över om människan någonsin kommer att sätta sina fötter på månen vill jag ge dem årtalet för när det sker. Jag vill viska Iulia i örat när hon är som mest frustrerad att den där förbaskade korsetten så får kvinna efter kvinna att lida inte kommer att leva kvar i framtiden. Jag vill berätta för dem om telefonens utveckling. Jag vill bekräfta att Eiffeltornet är Paris och Paris är Eiffeltornet. Den mystiske Dan Cretu är dessutom, utan att göra särskilt mycket alls egentligen, ett stort förvirringsmoment genom hela boken. Han förvirrar inte bara sin omgivning och sig själv utan även mig som läsare. Men det är som jag skrev innan: det är bara att gilla läget. För det är lite så boken ska vara. Och jag gillar det.

Originaltitel: Viata incepe vineri

Ursprungsland: Rumänien

Utgivningsår: 2009

Läst på: Svenska
Översättning: Jeana Jarlsbo
Antal sidor: 284 sidor

Förlag: 2244

ISBN: 978-91-86729-00-4

Köp på: Adlibris eller Bokus

Klappa händer små av Dan Rhodes

I en liten tysk småstad ligger ett anspråkslöst museum vars syfte är att återuppliva livsgnistan hos dem som förlorat den. Det är ett anti-självmordsmuseum. Inte helt planerat är det faktum att människor istället använder utställningarna som inspiration och smyger sig fram ur skuggorna efter stängning för att möta sina öden. Den enes död är den andres bröd. En gammal man med grå fingrar äter spindlar och en läkare bär på en hemlighet så vidrig att den får hans hund Hans att kräkas. Vid solnedgången i en annan del av världen lyssnar ortsborna till en sorgsen bagares valthornsmusik samtidigt som det vackraste paret någonsin skådats försvinner in i varandras armar och förförs av kyssar så perfekta att självaste Romeo och Julia skulle överväga äktenskapsrådgivning.

Jag har sagt det förut och det känns ju ganska passande att säga det igen nu: Klappa händer små får mig att klappa mina händer små! Bröderna Grimm möter Tim Burton, säger baksidan. Med tre av mina absolut favoriter som jämförelse så borde det vara otroligt svårt att misslyckas. Dan Rhodes kan dock sova lungt för hans Klappa händer små är så hårresande fenomenal att jag inte riktigt ville att den skulle ta slut. De båda parallellberättelserna är så skickligt skrivna att jag fastnar i dess nu utan att ens fundera på hur de kanske slutar. Oftast så är spekulationer i princip oundvikliga för min del, men nu hade jag inget intresse av det utan ville mest bara fängslas av det jag läste just då. Karaktärerna är dessutom riktigt bisarra, makabra och hysteriskt roliga. Finns nog ingen av dem som inte får mig att dra på mungiporna.

Många av de ämnen som Rhodes leker med är tabulagda i vårt samhälle, men han beskriver dem på ett vis som gör att de känns vardagliga och nästan helt normala. Den nattsvarta komedin i hans beskrivningar får mig att skratta rätt ut samtidigt som den får mig att fundera på om jag kanske borde ifrågasätta mina medmänniskor, de som ser så normala ut. Ingen kan någonsin veta vad som gömmer sig under ytan. Hur många gånger har inte grannarna till bestaliska mördare och sinnesjuka barnarövare chockat beskrivit för random blaska hur normala och trevliga dessa brottslingar verkade vara? Hur är det med min granne på hörnet? Och jag har förvånadsvärt få spindlar hos mig, äter någon upp dem kanske? Nej, skämt åsido, Rhodes groteska men fantastiska värld är en sådan jag gärna återkommer till. På samma sätt som jag gärna beblandar mig med Burton och bröderna Grimm om och om igen.

Björn Öberg ska också ha en eloge för det klockrena omslaget och de få illustrationer som boken har att erbjuda. Främst omslaget får mig att klappa händer små.

Originaltitel: Little Hands Clapping

Ursprungsland: Storbritannien

Utgivningsår: 2010
Läst på: Svenska
Översättning: Helen Ljungmark
Antal sidor: 224 sidor
ISBN: 978-91-978-7873-9
Förlag: Basil 

Grand mal av Linda Boström Knausgård

Grand mal är Linda Boström Knausgårds första prosabok, en novellsamling med tjugo korta berättelser:

Önskan

Vitbjörn Kung Valemon

Våreld

I oljerockarnas land

Antonias drömmar

Osett landskap

Öde

Buenos Aires

Under tiden

Berättelsen om fågeln

Min bror

Universum

Babyalarmet

Kaprun

I den andra byn

Den som väntar

Skogis

Politiken

Grand mal

Den du fruktar

Det som gjorde mig intresserad av boken från början är de första korta meningarna: Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. Jag vill att du ska ge mig det jag ber om. Jag kände mig ombedd att läsa boken. Mycket skickligt. När sista sidan var färdigläst ville jag gråta. Varje novell är emotionell. Rädsla. Längtan. Skräck. Lycka. Förväntan. Ilska. I en salig blandning dessutom. I vardagliga stunder då väldigt många människor underminerar sina kortvariga funderingar och känslor. I princip varje novell startar ett smärre uppror i mitt inre eftersom känslan jag oftast har i början sällan är densamma som jag känner i slutet. Alla ord borrar sig in i min själ och skakar om så att jag känner mig yr i huvudet. Förvirrad. Boken är en verklighetens bitchslap! Och jag tycker om den även fast den får mig att känna mig så otroligt maktlös. För maktlös är precis vad man är i livet. Vi kanske tror att vi har allt under kontroll, men faktum är att livet kan skaka om en när man minst anar det och det finns inget man kan göra åt saken.

Boken som helhet är en enda lång förvirrande känslostorm. För er som inte vet så är grand mal en form av epileptiskt anfall. Wikipedia bjuder på följande beskrivning: De börjar med att personen blir stel i hela kroppen. Anfallet är i sig inte skadligt men det finns risk för skador vid fallet. Efteråt är patienten ofta trött eller förvirrad. Ja, om det var på det här sättet som Boström Knausgård ville påverka läsaren så måste jag att hon har gjort ett relativt bra jobb. Stel i kroppen? Nja, inte krampade jag när jag läste boken, men ett par noveller in så förstod jag att jag aldrig kunde veta vad som skulle komma och kanske var det förväntningarna som gjorde att jag spände mig inför fortsättningen. Skador i fallet? Ja, kanske inte skador då, men i alla fall en beröring och kanske också en förändring i ens inre. Till det negativa eller postiva kan jag inte förutspå, det beror väl helt på individen som läser boken. Trött eller förvirrad? Check! Jag har kommit på mig själv flera gånger med att skaka häftigt på huvudet sedan jag lade ner boken. Som för att skaka allt på plats igen. 

Mina favoritnoveller i boken är Vitbjörn Kung Valemon, Osett landskap, Under tiden och Politiken. Av personliga själ naturligtvis. För nej, jag tror inte att alla kommer att bli berörda av boken som jag blev. Vissa kommer säkerligen inte att bli berörda alls eller ens förstå vad boken vill säga. Och det är okej, för boken är inte mainstream även om den sätter läsaren i många vardagliga situationer och sätter ord på väldigt vanliga känslor. Boken är väldigt speciell. För mig är det en positiv sak. För andra är det en negativ sak. 

Sist men inte minst: Omslaget. Galet snyggt!

Originaltitel: Grand mal

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2011
Läst på: Svenska
Översättning: -

Antal sidor: 106 sidor
ISBN: 978-91-86629-17-5

Förlag: Modernista

Bastarden från Istanbul av Elif Shafak

Under hösten 2010 såg ett nytt intressant förlag dagens ljus och jag pratar om naturligtvis om 2244, som är en del av Bonnierförlagen. Deras fokus är helt riktat mot länder som Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Ryssland, Ukraina och Georgien och med ungefär 8-10 nya titlar om året så kommer de att locka oss svenskar med det allra bästa som ovanstående Svarta havsländer har att erbjuda.

2244s första bok är Elif Shafaks Bastarden från Istanbul. Shafak är född 1971 och är idag Turkiets mest säljande kvinnliga författare. Boken är översatt till tjugo språk och nu är det alltså Sveriges tur att få bli mesmeriserade (vet inte om det är ett ord på svenska, men det borde vara det om inte annat).

Bastarden från Istanbul handlar om 19-åriga Asya Kazancı, den yngsta av familjens kvinnor som alla bor under samma tak i Istanbul. De flesta av familjens män har dött i förtid och den enda som fortfarande är i livet är Asyas morbror som sedan tjugo år tillbaka bor i USA med sin amerikanska fru och hennes armenisk-amerikanska dotter Armanoush. Asya har vuxit upp utan att någonsin veta vem hennes pappa är och i sin jakt på en egen identitet är hon vild, fylld av åsikter som hon med styrka och mod framför och över allt annat tar hon sig genom livet med huvudet högt trots att skällsordet bastard härjar som ett svart moln kring henne. När Armanoush, som är jämngammal med Asya, kommer för att bo hos de turkiska kvinnorna, gör hon det mycket för att lära känna sig själv och sitt eget armeniska ursprung, men tiden där blir en sådan som vänder upp och ner på mycket i båda tonåringarnas liv.

Boken är inte bara en gripande familjeberättelse där varje karaktär är unik, färgsprakande och inte minst fängslande. Den är även en historiebok som åtminstone har lärt mig en hel del om turkarnas och armeniernas historia som jag inte hade en aning om innan. Mellan 1915 och 1923 i det som då kallades för Osmanska riket, idag Turkiet, pågick folkmord på bland annat armenier som dåtidens så kallade ungturkiska rörelse ansågs vara ansvariga för. Två miljoner armenier kan ha mördats under den här tiden och än idag är det här ämnet otroligt tabubelagt i Turkiet, då man inte vill förknippas med Osmanska rikets blodiga historia. Så sent som 2010 valde svenska riksdagen att erkänna folkmordet och att förnekandet från Turkiets sida har lett till ilska hos många nationer råder det inga tvivel om. Shafak ska ha många tummar upp för att hon väljer att skriva så naket och brutalt ärligt om något så känsligt och att hon i sitt sätt att skriva inte bara visar oss det som varit utan också ställer det i kontrast till dagens Turkiet. I samband med den här boken blev Shafak stämd med motiveringen att hon ska ha "kränkt den turkiska identiteten". Att förneka två miljoner armeniers mord är lika mycket vansinne för mig som att inte erkänna utrotningen av sex miljoner judar, men vad som är mest vansinnigt är att folkmord ens får utrymme att existera någonsin. Det gör mig så otroligt ledsen och illamående, men tyvärr så är ju inte världen rosa och fluffig som man kanske vill inbilla sig ibland. När två vilsna tonårstjejer från två olika delar av världen möts och tvingas stå på varsin sida om en osynlig barriär någon annan har byggt så ger Shafak dem en gemenskap och en kärlek sinsemellan som är så viktig att uppmärksamma i dagens samhälle. Vi kommer att fortsätta uppleva orättvisor, krig och folkmord även i vår tid och det är då som det är som viktigast att minnas att i grund och botten är vi alla människor med samma behov och önskningar och att samarbete är viktigt snarare än vi och dem.

Utöver Shafaks gripande berättelse är uppbyggnaden av boken väldigt intressant. Alla kapitel utom två bär namn efter en ingrediens som ingår i efterrätten ashure som det talas om i boken. De kapitel med andra namn är två väldigt viktiga kapitel i boken, som speglar legenden bakom efterrätten på ett väldigt träffsäkert sätt.

...I dagar i sträck satt de i arken och det fanns bara vatten så långt ögat nådde. Snart började de få ont om mat. De hade inte så att det räckte till att  laga en måltid. Då befallde Noa: 'Kom hit med det ni har.' Så djuren och människorna av olika trosriktningar, insekterna och fåglarna, ja, allihop kom med det lilla de hade kvar. De blandade ihop alla ingredienserna och därmed hade de lagat en stor gryta ashure.

Jag är glad att 2244 har valt att inrikta sig på en del av vår litterära värld som inte alltför ofta når oss. Jag vill ha mer litteratur av den här sorten, från alla delar av världen, inte bara den delen som ligger kring Svarta havet. Jag vet med säkerhet att jag kommer att följa 2244 och deras framfart med stort intresse.

Originaltitel: The Bastard of Istanbul

Ursprungsland: Turkiet

Utgivningsår: 2011

Läst på: Svenska

Översättning: Ing-Britt Björklund

Antal sidor: 384 sidor

ISBN: 978-91-8672-905-0

Förlag: 2244

Berättelsen om Pi av Yann Martel

Många i min omgivning har pratat om Yann Martels Berättelsen om Pi och tillslut bestämde jag mig för att läsa den för att förstå vad alla pratade om. Och vilken fantastisk saga det visade sig vara!

Vår berättare och protagonist heter Piscine Molitor Patel, men går främst under smeknamnet Pi. Det är hans vuxna jag som berättar sagan för oss i tre olika delar. I den inledande delen får vi lära känna Pi som barn, där han växer upp i Pondicherry i Indien tillsammans med sin äldre bror och sina föräldrar som äger stadens zoo. Den andra delen tar sin fart när föräldrarna har bestämt sig för att sälja sitt zoo och flytta sitt pick och pack över Stilla havet till Kanada. Det är under båtresan dit som stormar tar tag i skeppet och slutligen tvingar det till havets botten. De enda överlevande är 16-åriga Pi och fyra av de före detta zoo-invånarna vars nya hem också skulle ha blivit Kanada; en skadad zebra, en orangutang, en hyena och en tvåhundra kilo tung bengalisk tiger vid namn Richard Parker. Deras trygghet en livbåt på 8 x 2,5 meter, avsedd för högst 32 personer. I den sista delen återberättas de 227 dagarna spenderade på havet för två japaner vars uppgift är att undersöka varför skeppet sjönk från början och förstå hur de enda som når räddningen vid Mexikos kust är Pi och Richard Parker.  

Bokens första del behandlar ämnet religion oerhört intressant. Pi ser inget konstigt i att vara kristen, muslim och buddhist på samma gång och med dagens alla jihad och diverse religiösa fanatiker runt om i världen som använder sin tro som en ursäkt till att bringa folk olycka så är hans positiva syn på dessa tre stora religioner uppfriskande och öppnar upp för diskussion och eftertanke. Vad som också är intressant och ytterst viktigt för nästa del i boken är samspelet mellan människa och djur. På ett väldigt respektfullt och vettigt sätt står det klart att vi som människor inte är några som helst gudar över djuren, utan att vi faktiskt är väldigt lika, och att vi liksom dem är en del av en hierarki där vi alla måste förstå vår plats för att vi ska kunna leva i någon form av bisarr symbios. När Pi slutligen befinner sig på livbåten tillsammans med sina håriga medpassagerare återspeglas allt han har lärt sin under sin barndom på familjens zoo. Med fantasi och intelligens dras jag med på en resa där jag får en plats bredvid livbåtens passagerare. Jag känner Pis rädsla, hans förtvivlan, hans hopp, hans lycka och alla andra känslor som man skulle kunna tänkas känna av under 227 dagar på öppet hav tillsammans med vilda djur som utan tvekan skulle kunna slita en i stycken. Att jag dessutom har en obeskrivlig respekt (läs: rädlsa) för havet och att Pis öde kanske skulle kunna definiera min värsta mardröm gör att alla känslor förstärks enormt. Flera gånger tänker jag dessutom på Santiago i Hemingways Den gamle och havet som jag läste för inte så länge sedan. Viljan och styrkan hos de båda huvudpersonerna binder dem samman på många vis.

En av de saker som jag gillar mest med boken är att den lever i många olika världar. Man kan ta den på orden, men den öppnar även upp för olika tolkningar där allt kanske inte är exakt som det skrivs. Återigen där det är lätt att förstå att människan faktiskt inte står så långt från djuren.

Det är en tragisk saga på många vis, men det är också en inspirerande och spännande saga som jag lätt skulle kunna läsa igen. Något säger mig att det är en berättelse som bjuder på något nytt varje gång man bläddrar från pärm till pärm. Språket är dessutom underbart och tar mig som läsare bortom alla hinder som skiljer verklighet från fantasi.

År 2002 tilldelades Yann Martel Man Booker-priset för denna underbara bok. Läs den. Det tycker jag.

Originaltitel: Life of Pi

Ursprungsland: Kanada

Utgivningsår: 2001

Läst på: Svenska

Översättning: Meta Ottosson

Antal sidor: 351 sidor

ISBN: 91-7608-942-8

Förlag: Brombergs förlag

Ge mig en dag till av Mitch Albom

Mitch Alboms Ge mig en dag till handlar om Charles "Chick" Benetto vars liv inte blev som planerat. När både karriären och familjen har gått åt pipsvängen beslutar han sig för att ta sitt liv. Alkoholpåverkad och förtvivlad sätter han sig i sin bil tillsammans med en pistol och kör mot staden där han växte upp. En våldsam krasch med en lastbil avslutar bilfärden, men Chick överlever och tar sig slutligen fram till sin födelsestad. Där möter han sin sedan länge avlidna mamma och de spenderar ett sista dygn tillsammans. Ett dygn som ger Chick ett helt annat perspektiv på sitt liv dittills än vad han tidigare haft.

Döden och funderingar kring livet som varit och det som skall komma är återkommande hos Albom. Jag har läst Tisdagarna med Morrie innan och även om det var ett par år sedan så minns jag att jag gillade den. Den här boken fastnar dock aldrig hos mig. Vid varje tillfälle som jag tog upp boken för att fortsätta läsa så var jag tvungen att bläddra tillbaka lite för att minnas vad som hände när jag slutade läsa sist. Även om jag läste den sist på morgonen samma dag. Jag blir inte berörd. Även om Alboms grundläggande tanke är vacker och jag förstår vad han vill förmedla så når det inte fram.

Ge mig en dag till är lättläst och lättsmält. Den är smart skriven emellanåt och lyckas binda ihop trådarna väl, man behöver inte tänka så mycket för att förstå vad han vill ha sagt. Men som sagt. Den berör inte. Kanske väntade jag mig mer eftersom Albom har inspirerats av sin egen barndom och har tillägnat boken till sin mamma.

Originaltitel: For one more day

Ursprungsland: USA

Utgivningsår: 2006
Läst på: Svenska
Översättning: Melinda Hoelstad

Antal sidor: 202 sidor
ISBN: 978-91-37-13088-0

Förlag: Forum Bokförlag

50 sätt att träffa den rätte av Lucy-Anne Holmes

Varning för sträckläsning och återkommande skrattattacker! Om det nu är något negativt vill säga. Lucy-Anne Holmes 50 sätt att träffa den rätte är som en frisk fläkt bland mängder och åter mängder av existerande chick lit. Den går att läsa om och om igen om så önskas. Inte för att dess handling är unik på något vis, jag visste hur den skulle sluta redan i kapitel ett eller två, men för att den är oerhört underhållande och lättsmält. Lätt det roligaste jag har läst på väldigt länge.

Sara Sargeant, servitris och kämpande skådis, är snart trettio år och ses som den eviga singeln till sin egen och sin omgivnings stora frustration. Dessutom har hon inte haft sex på 351 dagar. Bob Geldof hade naturligtvis anordnat en välgörenhetsgala om han visste det. Efter att ha blivit nobbad för en Narnia-film  av en flintskallig tjockis på den lokala puben och blivit nobbad av en dokusåpa som hon egentligen inte vill vara med i men som skulle ha hjälpt henne att hitta den rätta så får Sara nog. När hennes inneboende Simon gör ett försök att trösta henne och väljer att nynna på låten 50 ways to leave you lover utbrister hon:

Femtio sätt att lämna den rätte. Hur vore det med femtio jävla sätt att hitta den rätte?

Ja, hur vore det inte med femtio jävla sätt att hitta den rätte?! Simon uppmuntrar henne att försöka med just det och hon startar en blogg där hon ventilerar allt. Som den pionjär för kvinnor hon nog misstänker att hon kan bli eller kanske rent utav redan är i samband med att inlägg nummer ett är ett faktum så ser hon det som sitt uppdrag att ge sig ut på jakt efter Mr. Right på alla tänkbara sätt och vis.

När jag började läsa den här boken satt jag bland folk. Det var lite av ett misstag eftersom det inte går att hålla sig för skratt överhuvudtaget när man läser Saras uttryck och åsikter och tankar hit och dit. Jag kände dessutom igen mig en del i Sara och främst i sättet hon talar. Det gjorde även min vän som läser boken i skrivande stund. Hon säger saker som du skulle ha sagt. På ett ställe i boken använder någon sig av termen JÄVLA SKITRÖV varvid Sara skrattar och anser att det är ett underbart skällsord som är grovt underskattat. Innan jag hann läsa det (jag skrattade fortfarande åt JÄVLA SKITRÖV i versaler och med utropstecken), så insåg jag att det skulle bli ett uttryck jag troligtvis kommer att använda mig mer av i framtiden när jag blir ilsk.

Bortsett från utökandet av skällsord i mitt ordförråd så lämnar boken mig med en varm känsla i bröstet. Sara är charmigt bitter, ungefär som en stor del av den partnerslösa befolkningen i verkliga livet är. I alla fall utav de jag känner. Hon är lite Bridget Jones, lite William Thacker och hennes umgängeskrets är ett gäng härliga britter med krut i truten. Jag skulle bli ytterst förvånad om den här boken inte blev film inom en snar framtid.

Originaltitel: 50 ways to find a lover

Ursprungsland: England

Utgivningsår: 2009
Läst på: Svenska
Översättning: Helen Ljungmark
Antal sidor: 356 sidor
ISBN: 978-9197878-74-6

Förlag: Basil

Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa

Jag har en vän som är född i Peru och hon bodde där under de första tio åren av sitt liv. Stora delar av hennes familj bort fortfarande kvar där och främst hennes morbror är insatt i litteraturens värld då han själv skriver böcker. Enligt honom är Samtal i katedralen den bok man ska läsa om man vill lära känna Peru. Den står i min bokhylla. Men. Den stygga flickans rackartyg är den första boken jag har läst av Mario Vargas Llosa.  

De är femton år när de möts första gången 1950 i villastaden Miraflores i Lima. De skiljs åt. Möts igen efter flera år. Skiljs åt. Möts igen. Och så håller de på. Han är den snälla pojken. Anspråkslös, romantisk och naiv. Genom hans ögon lär vi känna henne. Hon är den stygga flickan, en femme fatale som gifter sig för pengar och ställning i samhället hellre än äkta kärlek. Hon är vinden i håret, hon är droppen i havet. Omöjlig att fånga, ständigt flyende.

Under flera årtionden och över hela världen får vi följa honom i hans arbete som tolk och översättare för UNESCO. Alltid dyker hon upp. I nya skepnader, under nya namn, redo att älskas. Berättelsen är passion rätt igenom med allt vad det innebär. Negativt som positivt. Att det inte finns någon logik i kärlek ibland vet nog de flesta och den snälla pojkens villkorslösa kärlek till den stygga flickan är ett slående bevis på just det. Därför måste jag tycka att den är vacker även om jag stundtals blir riktigt förbannad. Att det dessutom är en man som har skrivit boken märks i ordvalen, jag tror att det hade varit en utmaning för en kvinna att kunna framföra samma känsla.

Jag pratade med min peruanska vän om titeln och bad henne tolka den på spanska. Är den skriven med samma sexuella underton som den svenska? Hon tyckte inte det utan översatte henne mer som ond än som stygg. Och visst, jag skulle inte klassa henne som god, men ond är helt fel ordval. Då tycker jag att den svenska översättningen ger en bättre bild av henne eftersom jag ändå känner att det är viktigt att betona det sexuella med henne som utsäktar så mycket av det hon gör. Så tummen upp för att hon är stygg hellre än ond.

Vargas Llosa är mycket bra på beskrivningar och boken ger oss en bild av bland annat 60-talets revolution i Peru, flower powerns intåg i England och frågan om den nya sjukdomen AIDS. Det sker i alldeles lagom utsträckning utan att det tar fokus från kärlekshistorian men samtidigt heller inte blir ointressant eller onödigt. Boken har gjort mig ännu mer nyfiken på hans äldre verk, speciellt de från 60-talet och det ska bli ytterst intressant att läsa dem sen och jämföra med hans senare. Då han är en författare av både den moderna och postmoderna eran så tror jag definitivt att det finns en oerhört intressant utveckling i hans författarskap.

Originaltitel: Travesuras de la niña mala

Ursprungsland: Peru
Utgivningsår: 2006
Läst på: Svenska
Översättning: Peter Landelius
Antal sidor: 326 sidor
ISBN: 978-91-1-301592-7
Förlag: Norstedts

Illusionernas bok av Paul Auster

I min Auster-koma så var Illusionernas bok av naturligtvis Paul Auster senast ut. Boken utspelar sig på 1980-talet och handlar om David Zimmer som nyss har förlorat sina två söner och fru i en flygplanskrasch. Han går ner i en djup depression och det är inte förrän han ser stumfilmsstjärnan/regissören Hector Mann på TV i en film från 1920-talet som hans fokus flyttas från det han har förlorat. Zimmer blir smått besatt av Manns filmkarriär och skriver en detaljerad bok om den. Man har sedan 1929 trott att Mann avlidit då han försvann spårlöst, men efter att Zimmers bok släppts så får han ett brev från en kvinna som säger sig vara Manns fru och i det framgår det att Mann fortfarande lever och att han vill träffa Zimmer. 

Det som jag tycker är så fantastiskt med den här boken är just att Zimmer är så djupt fokuserad på en filmpersonlighet från 1920-talet. Även om Hector Mann är fiktiv så beskriver Auster honom och hans filmer så ingående att de får eget liv och blir en berättelse i berättelsen. Som filmfantast så älskar jag varje ord och det får mig att tänka på känslan jag fick när jag var på Hollywoods historiska museum i just Hollywood. Jag älskar filmhistoria, gamla filmer och skådisar från förr då allt kändes mer äkta. När Auster i detalj beskriver Manns filmer scen för scen så känns det som att jag faktiskt ser filmen framför mig på riktigt. Jag tänker på det Hollywood-folk som idag sjunger på sin sista vers, men som faktiskt var med under den tidiga Hollywood-eran. Tänk alla deras historier, vad de kan berätta för oss. Hur många hade en karriär som var över i en blinkning, men ändå förtjänar uppmärksamhet för sin naturliga filmintelligens? Hur många av dem har gått i glömska idag?

Som vanligt är Auster ett geni när det kommer till att berätta en historia, jag njuter av allt och älskar att försvinna in bland hans ord. Jag behöver inte gå in mer på det känner jag för jag har nog tjatat tillräckligt om det vid det här laget. Jag är ju austerfierad som sagt.

Originaltitel: The Book of Illusions

Ursprungsland: USA

Utgivningsår: 2002

Läst på: Svenska
Översättning: Ulla Roseen
Antal sidor: 379 sidor
ISBN: 91-7001-027-7

Förlag: Månpocket

Orakelnatten av Paul Auster

Nu är det någon vecka sedan som jag läste Paul Austers Orakelnatten, men när jag satte mig ned för att skriva om den nu så insåg jag att jag inte alls vet vad jag ska skriva. Boken utspelar sig under nio dagar 1982 och handlar om författaren Sidney Orr som sakta men säkert återhämtar sig från en allvarlig sjukdom. Under en av sina promenader hittar han en pappershandel i Brooklyn och där ser han en blå portugisisk anteckningsbok vars magi är någon som Sidney inte riktigt kan motstå. Sagt och gjort, boken får följa med hem och dess sidor väcker den sovande kreativiteten hos Sidney. I stunderna där han skriver går han helt förlorad till fantasins värld. Som oftast hos Auster så byggs berättelsen i flera lager och läsarens fokus växlar från en fiktiv värld (den berättelse som Sidney skriver i den blå anteckningsboken) till en verklig värld. Gränserna för var den ena världen slutar och var den andra tar vid känns diffusa och jag känner att de påverkar varandra en hel del. Det är oerhört svårt för mig att återge mer av berättelsen utan att bara skapa förvirring. Boken öppnar för diskussion och påverkar alla läsare på olika vis. 

Auster skriver om kärlek, om vad som kan finnas under ytan av det man känner är en perfekt relation. Hur mycket kan det förflutna påverka det som är idag? Hur mycket kan man tänkas acceptera i det som kan kallas villkorslös kärlek? Jag uppskattar hur Sidneys och Graces förhållande sätts i ord och trots allt så blir det vackert för mig.

Vad som är så speciellt med Austers berättande är att han kan konsten att få läsaren att inte ens fatta när denne blir uppslukad av berättelsen. Jag tror att det som gör det så bra är att han berättar så som i alla fall mina tankegångar skulle gå om det var jag som hade hans ord i huvudet. Jag förstår hans sätt att skriva, jag faller in i det så otroligt lätt och ofta utan att jag ens fattar att jag gör det och det spelar egentligen inte roll hur många lager han använder sig av eller hur många olika världar han väljer att växla mellan, jag är med hela tiden. Det är komplext, men ändå så enkelt. I den här boken använder Auster sig även av fotnoter, långa sådana och i början störde jag mig lite på dem tills jag insåg att jag föll in i dem lika enkelt och naturligt som resten av berättelsen. De fungerar som sidospår i tankarna precis så som man faktiskt tänker. När jag lyssnade på Auster i Kulturhuset så pratade han mycket om att det var viktigt att lyssna på sin karaktär och höra dennes berättelse och det är precis den känslan jag får att han alltid gör i sitt skrivande, inte bara i den här boken.

Om man får ha en författarcrush så har jag nog en crush på Paul Auster. Han inspirerar! Jag är austerfierad!

Originaltitel: The Oracle Night

Ursprungsland: USA

Utgivningsår: 2003

Läst på: Svenska

Översättning: Ulla Roseen

Antal sidor: 250 sidor

ISBN: 91-7001-274-1

Förlag: Månpocket

Under morgonens bila av Elfriede Jelinek

Jag fick ett exemplar av Elfriede Jelineks tidigare dikter från 1966-1968 samlade i Under morgonens bila och läste den med förvirring. För det där med att analysera poesi är inte direkt min starka sida. Jag utgår från känslan dikterna ger mig och jag kan inte påstå att den här samlingen som ska vara en blandning mellan tysk folksaga, Rimbaud och deoreklam bidrar med särskilt mycket mer än förvirring. Jag kan inte relatera alls tyvärr.

Ur vinter

en vandringsman

hungrade ihjäl

igår

av sitt förflutna.

det var vid

barnhemskråkans damm.

knekten jagade

alla sina springare

rakt

genom ett genomgångshus....

                                             jesulill

lägg örten till

så att jag kan

dansa.

dancing....

Originaltitel: Gedichte

Ursprungsland: Österrike

Utgivningsår: 2010

Läst på: Svenska
Översättning: Sofia Stenström
Antal sidor: 71 sidor
ISBN: 978-91-86021-29-0

Förlag: Modernista

Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz

Under torsdagens upplaga av Prosa & marmelad så var det dags att prata om Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz. De första 412 sidorna av en ny genre med samma namn, alltså Stockholm rosé, som författaren anser att boken bör klassas som. En kontrast till Jens Lapidus genre Stockholm noir. Att Wolf Lösnitz påhittade genre också kan tolkas som en version av chick lit känns dock inte alltför trotsigt då boken bär alla möjliga chick lit-drag rätt igenom.   

I Stockholm Rosé får vi lära känna fyra kvinnor i tjugoårsåldern vars spelplan kallas Östermalm. Det är Desdemona, även kallad Destiny, Daphne, Tessan och Tessans lillasyster. När vi träffar Destiny så har hon nyss dumpats på sin egen förlovningsfest och pojkvännen Ludwig har dragit till Dubai med den tonåriga dykinstruktören Bambi. En plan i sex steg utarbetas för att få sagda pojkvän tillbaka och den går naturligtvis ut på att bli så smal och så lyckad och så kär som möjligt och därmed också se så lycklig ut som möjligt. Karln ska kräla minsann och lida kopiösa mängder över den fantastiska fästmö han förlorade. Vi får följa tjejerna genom otaliga fyllor, minnesförluster, sexäventyr, en och annan bröstoperation och diverse knarkmissbruk. Pappa betalar det mesta i vardagen, alltså fint boende, märkesshopping (kläder, smink, paraplyer, naturligtvis skor, väskor etc etc) och en och annan pausdrink, för Gud förbjude om någon faktiskt skulle äta riktig mat.

När jag hade läst klart boken hade jag min åsikt ganska klar för mig så jag satt och funderade på om jag var otroligt dum som inte såg det geniala som jag antog skulle finnas mellan sidorna. Därför var jag oerhört nyfiken på vad diskussionen på Prosa & marmelad skulle ge. Tydligen ska boken fungera som någon form av parodi på chick lit-genren, men i mitt tycke så är den inte särskilt parodisk. Flera gånger undrar jag om det är meningen att jag ska skratta och det slutar 99 % av fallen med att jag inte skrattar utan bara tycker att det är sorgligt. Tyvärr är det så att mycket av det som beskrivs i boken är saker som känns alldeles för realistiskt för mig, då jag vet att vissa tjejer på Östermalm och på andra ställen med Stockholmskomplex tänker som karaktärerna gör och de relationer och situationer i boken som är mellan kvinnor och män känns tagna ur verkligheten. Vad som kom fram under diskussionen hos Bonnier var dock att det finns en tydlig skillnad i hur man tolkar boken beroende på hur gammal man är. Många av de som är i samma ålder som författaren (som är född 1977) har svårt att veta om det är parodi eller ej och jag håller helt klart med om att Wolf Lösnitz gott och väl hade kunnat dra berättelsen ännu mer åt det parodiska hållet för att få fram sitt budskap. De som är lite äldre skrattar dock och tycker att parodin känns uppenbar. Jag är rädd för att yngre tjejer ska läsa boken, inte fatta att den ska driva med Stureplansidealen, och sedan försöka eftersträva att bli som tjejerna vars liv vi slängs in i. Kids, do NOT try this at home!

Språket diskuteras. Vissa gillar det, vissa gör det inte. Jag tillhör den senare gruppen. Språket känns barnsligt och kanske är det menat att vara så för att förstärka parodin, men jag köper det inte. Omslaget diskuteras och där anser de flesta att det är snyggt och välillustrerat. Jag håller med. Det är vasst och elakt och sorgligheten hos karaktärerna är total med dess mörka ringar under ögonen och beniga nyckelben. Läsningen går trögt trots att jag bara behöver aktivera så pass många hjärnceller som de fyra karaktärerna troligtvis har tillsammans och det är lite som att gå ett steg fram och sedan blåsa två steg tillbaka under läsandet av dessa 412 sidor. Ungefär som den satsning som gjordes inför en nutida och mer modern version av Melrose Place och Beverly Hills 90210, känns Stockholm rosé som en svensk version av Sex and the City-tio år senare. Och jag gillar inte SATC heller.

Usch, jag tycker verkligen inte om att såga en bok, men den här tilltalar mig inte alls. Ska jag säga något postitivt om boken så är det förmodligen att den mycket väl skulle kunna användas i skolan om hundra år (förutsatt att boken har en sådan livslängd) som underlag för en kritisk diskussion kring hur början av 2000-talet såg ut i Stockholms innerstad. Gator, pubar, barer, restauranger, mode och attityder är väl beskrivna och har man någon gång befunnits sig i dessa miljöer så känns allt ytterst bekant.

Originaltitel: Stockholm rosé

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2011
Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 412 sidor
ISBN: 978-91-0-012539-4
Förlag: Albert Bonniers förlag 

Vargsläkte: Lykanthropos I av Caroline L. Jensen

Jag har nämnt innan att jag inte är särskilt inläst på svensk samtida litteratur, men jag läser mer och mer av det nu och det är en intressant upplevelse. Om det är något vi behöver i vårt kulturutbud så är det nytt blod. I det avlånga landet som vi kallar hem kryllar det av talanger; filmskapare, skådespelare och författare med många spektakulära idéer. Tyvärr är de som bestämmer ofta för fega för att ge det nya plats att växa, det satsas på det gamla som man vet fungerar. Tråkigt, säger jag. Därför är jag ytterst glad att Caroline L. Jensen har fått plats att växa för hennes Lykanthropostriologi kan bli riktigt stor. Del ett heter Vargsläkte och släpps idag.   

Vargsläkte handlar om Vera Duse som är tillbaka i sin hemtrakt, en smårik sommarort med en duktigt polerad yta, där hon över sommaren ska hjälpa sin mormor att renovera hotellet vid havet. Ett väldigt speciellt hotell med väggar som bär på skräckinjagande hemligheter, ett väldigt speciellt hotell där tre normalstora  och till synes harmlösa teskedsgummor  kan få vem som helst att höja på ögonbrynen med sina speciella egenskaper. Som den vilsna själ Vera är så är det under dessa egendomliga omständigheter, bland trädens skuggor, som hon hittar sig själv, men om det är till godo eller ondo återstår att se.   

Som alltid med fantasy och skräck så är det ytterst svårt att hålla en jämn balans. Det ska inte bli för mycket, men det måste samtidigt hållas intressant. Jensen lyckas dock oerhört bra med balansen. Flera gånger tror jag att det ska ramla över och bli för mycket, men just i rätt stund dras det tillbaka en smula och med humor och allvar om vartannat så förs jag framåt och vill inget hellre än att bläddra sida och få vet vad som händer därnäst. Det är en spänningsfest från sida ett. Mycket skickligt gjort.

Även miljöbeskrivningarna är klockrena. Under hela läsandets gång har jag fantastiska bilder i huvudet. Att boken skulle kunna bli galet bra som film finns det inga tvivel om. Förutsatt att rätt person får göra den vill säga. Personligen anser jag att Tim Burton vore ett klockrent val. Jag hittade Jensen på Boktipset när jag var inne och betygsatte boken och passade på att maila henne för att säga vad jag tycker om boken. Jag passade även på att fråga vad hon hade som inspiration när hon skrev och fick till svar att just Burton och hans sätt att älska det mörka och att blanda in humor i all fasa har legat som inspiration rätt så mycket.  

Persongalleriet är fyllt av intressanta karaktärer och mycket tid läggs ner på att ge dem ett djup. Man lär känna väldigt många i boken och de har alla sin specifika dragningskraft. Från den vidrigaste av nedknarkade sluskar till den finaste av damer.

Jensen berättade att hon innan varje skrivpass har lyssnat på Disturbeds The Animal, att den ligger som temalåt för Vargsläkte. Själv hade jag Bring me to life av Evanescence i skallen, men känslan i låtarna påminner lite om varandra. Det är så kul att höra vad hon själv har inspirerats av och sedan känna att det har överförts så bra till boken. 

Känner ni att ni vill veta så oändligt mycket mer om boken så föreslår jag att ni slår ett getöga på dess hemsida.

Jag är mycket nyfiken på del två och tre i serien. Det ska bli otroligt intressant att se hur historien utvecklas. Dock måste vi vänta till hösten 2012 innan nyfikenheten kan stillas, men jag väntar med spänning. Olidlig sådan.

Originaltitel: Vargsläkte: Lykanthropos I

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2011
Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 376 sidor
ISBN: 978-91-0-978953-5-4
Förlag: Ord Text Mening

Vänner och älskare av Theodor Kallifatides

Jag har aldrig läst Theodor Kallifatides förut, men en vän tokrekommenderade Vänner och älskare, boken som jag köpte till henne under bokrean. Inte visste jag när jag köpte den att den var en av hennes absoluta favoritböcker, men ibland ska man ha tur.

Nu har jag i alla fall läst boken och jag är nog inte fullt så tagen som min vän. Han beskriver precis så som jag känner, säger hon, och därför gillar hon boken. Jag tror att jag inte är fullt så tagen just av samma anledning.

Georg Andreasson, 55 år, chef för ABF i Stockholm, tvingas ta farväl av sin fru och ett liv fyllt av rutiner och ingrodda gamla vanor ställs på ända. I lilla landet lagom upptäcker Georg passionen, hos sig själv och hos människor runt omkring honom och någonstans börjar hjärtat hos en tråkig svensk återigen att slå.

Kallifatides beskriver känslan av total svensk tristess och lagomhet så fullkomligt klockrent att jag nästan blir rädd. Folk som känner mig vet att jag kan bli riktigt sur på avsaknaden av passion i Sverige. När det är festival en gång om året här i Västerås så har RIX alltid sin egna festival under en kväll och det är alltid många som besöker detta event, men endast åtta rader längst fram vid scenen visar livstecken. Resten står som förstenade i tron att någon ska titta snett på dem om de, Gud förbjude, vickar på höfterna eller råkar sjunga med i musiken så att någon annan hör. Hade samma konsert varit i Brasilien till exempel så hade du varit den konstiga om du hade suttit still och hållt truten. Vi svenskar är så rädda för att sticka ut, för att visa känslor och för att leva helt enkelt. Sverige som land är bra på många sätt och visa, absolut. Vi har kommit långt i jämlikhetsfrågan och sjukvård finns för den som behöver, många länder kan lära sig en del av oss. Men. Någonstans i denna strävan mot ett perfekt samhälle så har vi förlorat vår själ. Vi utbildar arbetsmyror, inte passionerade själar. Det finns ingen plats för sådant nonsens tydligen. Någonstans uppmuntras barn att sträva mot ett arbete som ger bra med pengar och som är till nytta för samhället hellre än att sträva mot ett jobb som de faktiskt vill ha och som de faktiskt kan trivas med tills det är dags att släcka arbetslampan för gott. De invandrare jag känner  påpekar ständigt svenskens beteende att endast leva ut under alkoholens inflytande, de skrattar lite åt detta, men tycker synd om svensken. Jag kan förstå dem. Jag kan förstå vad de ser. Nu säger jag såklart inte att folk inte ska dricka alkohol och leva ut bäst de vill under tiden, men det skulle inte skada att leva ut även under vardagarna, utan alkohol. Vi svenskar behöver känna mer passion, det är det som får hjärtat att slå frenetiskt i bröstkorgen och det som får oss att le. För att återgå till boken så är det just detta som Georg får mersmak av. Passionen. Som han en gång hade, men förlorade och nu får känna smaken av igen. En yngre kvinna från Svarta havets stränder väcker gnistan.

På baksidan av boken menar man att Kallifatides allvarsamt betraktar samtiden och jag kan inte annat än att hålla med. Han gör det ytterst skickligt och det faktum att han är född i Grekland 1938 och kom till Sverige drygt 25 år senare spelar förmodligen en stor del i hans uppfattning om svenska samhället. För mig så känns inte kärlekshistorien som det mest framträdande i boken, det är just samtidsskildringen som berör mig. Och som skrämmer mig. Och som får mig att ytterligare en gång säga att jag är född i helt fel land.

Originaltitel: Vänner och älskare
Ursprungsland: Sverige
Utgivningsår: 2008
Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 370 sidor
ISBN: 978-91-0-012042-9
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Repetitionen av Eleanor Catton

Repetitionen är Eleanor Cattons debutbok och jag gillade den så mycket att jag läste ut den på en dag. Att jag hade något av en deadline för den spelade egentligen ingen roll, för jag ville inte släppa boken ifrån mig.

Victoria har haft ett sexuellt förhållande med en av lärarna på flickskolan Abbey Grange, men huruvida det var ett övergrepp eller kärlek kan man aldrig riktigt veta. Spekulationerna haglar. Alla har en åsikt. Till och med stadens teaterskola uppmärksammar händelsen i sitt arbete. Victorias yngre syster Isolde hamnar i ett oönskat fokus på flickskolan och genom henne och en rad andra intressanta karaktärer dras vi in en historia där gränsen mellan teater och verklighet är så diffus att det omöjligt går att hitta ett rätt svar på vad som är vad.

Jag vill inte gå in mer på handlingen då jag tycker att det ska finnas en möjlighet för dig som läsare att skapa en egen uppfattning. Cattons öga för detaljer är fantastiskt och med ett intelligent tänk så har hon skapat underbar förvirring. Det här är en bok som jag kan läsa flera gånger om och alltid hitta nya saker i som gör att tolkningarna  i princip aldrig kan få ett slut. Gillar man böcker med många lager och många vinklingar så gillar man den här boken. Däremot, om man har ett tvångsmässigt behov av att veta exakt vad som händer så lär man avsky boken.

Tummen upp till Dan Mogford för ett klockrent omslag också.

Originaltitel: The rehearsal
Ursprungsland: Nya Zeeland/Kanada
Utgivningsår: 2011
Läst på: Svenska
Översättning: Johan Nilsson
Antal sidor: 312 sidor
ISBN: 978-91-46-22055-8
Förlag: Wahlström & Widstrand

New York-trilogin av Paul Auster

Paul Austers New York-trilogi består av tre olika berättelser som utspelas i New York; Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet, alla inspirerade av deckargenrens drag.

Stad av glas

Quinn som efter en felringning där någon söker detektiven Paul Auster låtsas vara just denne och dras därmed in en härva av  mystisk förvirring. Minst sagt. Mycket är på ett sätt, men ändå inte, fast kanske ändå om det händer eller inte händer när han säger en viss sak som han egentligen inte säger när han gör något han kanske eller kanske inte gör. Ja, ni kanske förstår vad jag menar. Eller gör ni?

Vålnader

Här får vi ett överflöd av färger där allas namn är en färg. Black, White, Blue, Red.....och så vidare. En färg beordrar en annan färg att skugga en tredje och så är vi igång. Men vem skuggar vem? Egentligen.

Det låsta rummet

Berättaren får ett brev från en kvinna som visar sig vara gift med hans barndomsvän Fanshawe som nu visar sig vara försvunnen. Är hand död? Försvunnit självmant? Även om det sker väldigt mycket i ramberättelsen så är det mest via tillbakablickar som vi lära känna Fanshawe och berättaren på riktigt. Den här delen syftar tillbaka en del på den första och vissa namn nämns i båda även om de inte är samma karaktärer. Eller är det? 

I det stora hela är volymen är ett enda stort virrvarr och som läsare tänker och tolkar och analyserar jag fram och tillbaka hela tiden. Mycket troligt är det faktum att jag överanalyserar symboler och saker som sägs och görs, men eftersom det inte direkt återfinns några korrekta svar på vad som är vad så är jag fri att tolka tills jag får gråa hår.

I varje del orsakar rådande mysterium en förvirring kring identitet och det är fascinerande att läsa hur varje huvudperson låter sig ätas upp av sina egna tankar och funderingar och försvinna in i en egen bubbla av tolkningar.

Böckerna är onekligen skickligt författade och jag engagerar mig från första stund och jag vill förstå och ju mer jag läser, desto mer nyfiken blir jag. Precis så tycker jag att en bra detektivhistoria ska vara.

Originaltitel: City of glass, Ghosts, The locked room; The New York trilogy, volume 1-3

Ursprungsland: USA

Utgivningsår: 1985, 1986, 1986

Läst på: Svenska

Översättning: Ulla Roseen

Antal sidor: 195 sidor, 94 sidor, 177 sidor

ISBN: 91-550-4242-2 (den upplaga som jag har läst är gammal, länken leder till en ny upplaga)

Förlag: Tidens förlag