Många i min omgivning har pratat om Yann Martels Berättelsen om Pi och tillslut bestämde jag mig för att läsa den för att förstå vad alla pratade om. Och vilken fantastisk saga det visade sig vara!
Vår berättare och protagonist heter Piscine Molitor Patel, men går främst under smeknamnet Pi. Det är hans vuxna jag som berättar sagan för oss i tre olika delar. I den inledande delen får vi lära känna Pi som barn, där han växer upp i Pondicherry i Indien tillsammans med sin äldre bror och sina föräldrar som äger stadens zoo. Den andra delen tar sin fart när föräldrarna har bestämt sig för att sälja sitt zoo och flytta sitt pick och pack över Stilla havet till Kanada. Det är under båtresan dit som stormar tar tag i skeppet och slutligen tvingar det till havets botten. De enda överlevande är 16-åriga Pi och fyra av de före detta zoo-invånarna vars nya hem också skulle ha blivit Kanada; en skadad zebra, en orangutang, en hyena och en tvåhundra kilo tung bengalisk tiger vid namn Richard Parker. Deras trygghet en livbåt på 8 x 2,5 meter, avsedd för högst 32 personer. I den sista delen återberättas de 227 dagarna spenderade på havet för två japaner vars uppgift är att undersöka varför skeppet sjönk från början och förstå hur de enda som når räddningen vid Mexikos kust är Pi och Richard Parker.
Bokens första del behandlar ämnet religion oerhört intressant. Pi ser inget konstigt i att vara kristen, muslim och buddhist på samma gång och med dagens alla jihad och diverse religiösa fanatiker runt om i världen som använder sin tro som en ursäkt till att bringa folk olycka så är hans positiva syn på dessa tre stora religioner uppfriskande och öppnar upp för diskussion och eftertanke. Vad som också är intressant och ytterst viktigt för nästa del i boken är samspelet mellan människa och djur. På ett väldigt respektfullt och vettigt sätt står det klart att vi som människor inte är några som helst gudar över djuren, utan att vi faktiskt är väldigt lika, och att vi liksom dem är en del av en hierarki där vi alla måste förstå vår plats för att vi ska kunna leva i någon form av bisarr symbios. När Pi slutligen befinner sig på livbåten tillsammans med sina håriga medpassagerare återspeglas allt han har lärt sin under sin barndom på familjens zoo. Med fantasi och intelligens dras jag med på en resa där jag får en plats bredvid livbåtens passagerare. Jag känner Pis rädsla, hans förtvivlan, hans hopp, hans lycka och alla andra känslor som man skulle kunna tänkas känna av under 227 dagar på öppet hav tillsammans med vilda djur som utan tvekan skulle kunna slita en i stycken. Att jag dessutom har en obeskrivlig respekt (läs: rädlsa) för havet och att Pis öde kanske skulle kunna definiera min värsta mardröm gör att alla känslor förstärks enormt. Flera gånger tänker jag dessutom på Santiago i Hemingways Den gamle och havet som jag läste för inte så länge sedan. Viljan och styrkan hos de båda huvudpersonerna binder dem samman på många vis.
En av de saker som jag gillar mest med boken är att den lever i många olika världar. Man kan ta den på orden, men den öppnar även upp för olika tolkningar där allt kanske inte är exakt som det skrivs. Återigen där det är lätt att förstå att människan faktiskt inte står så långt från djuren.
Det är en tragisk saga på många vis, men det är också en inspirerande och spännande saga som jag lätt skulle kunna läsa igen. Något säger mig att det är en berättelse som bjuder på något nytt varje gång man bläddrar från pärm till pärm. Språket är dessutom underbart och tar mig som läsare bortom alla hinder som skiljer verklighet från fantasi.
År 2002 tilldelades Yann Martel Man Booker-priset för denna underbara bok. Läs den. Det tycker jag.
Originaltitel: Life of Pi
Ursprungsland: Kanada
Utgivningsår: 2001
Läst på: Svenska
Översättning: Meta Ottosson
Antal sidor: 351 sidor
ISBN: 91-7608-942-8
Förlag: Brombergs förlag
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar