Och bergen svarade av Khaled Hosseini

Och bergen svarade

Khaled Hosseini

Utgiven: 2013

Originaltitel: And the Mountains 

Echoed (2012)

Översättare: Rose-Marie Nielsen

Förlag: Wahlström & Widstrand

Sidor: 361 sidor

ISBN: 9789146224280 (inb.)
Recensionsexemplar
Adribris   Bokus

Khaled Hosseini startade sin författarkarriär 2003 när han släppte sin första bok Flyga drake (The Kite Runner). Den hyllades världen över, så även av mig, och blev film under 2007. Samma år kom Hosseinis andra bok Tusen strålande solar (A Thousand Splendid Suns) som följde trenden och blev en enorm succé. Jag grät floder när jag läste den och kan i ärlighetens namn säga att den är en av de bästa böckerna jag har läst. Få böcker har berört mig så mycket som den.

Förväntningarna var minst sagt skyhöga när Hosseinis tredje och senaste bok Och bergen svarade (And the Mountains Echoed) landade i min brevlåda. Skyhöga! Jag brukar försöka möta varje ny bok med en subjektiv inställning så gott det går, men i det här fallet var det omöjligt. Jag föreställde mig tårar och åter tårar, tankar virvlandes i huvudet, ont i magen, allt jag kände när jag läste de tidigare böckerna. För varje sida jag läste i Och bergen svarade trodde jag att hjärtat nog skulle slitas ut ur bröstkorgen på mig snart, snart och jag bläddrade med en nervöst förhoppningsfull känsla i magen. Jag såg fram emot det, jag ville bli berörd, jag var redo att gråta, men helt plötsligt var boken slut. Det jag väntade på, kom aldrig. 

Året är 1952 och berättelsen börjar i den lilla byn Shagbadh i Afghanistan. Det är sent på kvällen, men tioåriga Abdullah och hans treåriga lillasyster Pari vill höra en saga innan de somnar och deras far berättar om en bonde som tvingades offra ett av sina barn för att skona resten av sin familj från ett monster. Nästföljande dag tar fadern sin dotter från familjen och börjar vandra mot Kabul, där ett barnlöst förmöget par ska få Pari att uppfostra som sin egen i utbyte mot pengar. Abdullah blir förtvivlad. Pari är hans, det var han som vaggade henne om natten när hon har var baby, det är han som uppfostrar henne nu. Separationen blir traumatisk för honom och när Pari lämnar Abdullah gör läsaren det också. När vi återser honom är han en gammal man. Istället flyttas fokus mellan Afghanistan, Grekland, USA och Frankrike och till en rad andra karaktärer, släktingar och främlingar, som har påverkats av saknaden som blev resultatet av faderns handling. Berättelsen utspelar sig under drygt 60 års tid och avslutas år 2010. 

Jag hade velat följa Abdullah mer, det är hans historia som berör. Det är så tydligt i början av boken att relationen mellan honom och Pari är väldigt stark och när Pari lämnar familjen är hon alldeles för liten för att växa upp och minnas sin bror och relationen de hade, men Abdullah minns. Man kan gissa att hans uppväxt har präglats av hennes tomrum, men vi får egentligen inte veta särskilt mycket om det och det är väldigt synd. Karaktärerna som vi faktiskt får följa känns flyktiga och ytliga och är inte relevanta för mig i just den här berättelsen. Många av dem skulle nog lätt kunna bära upp en egen berättelse för de är inte ointressanta som så, men i Och bergen svarade tycker jag att de tar fokus från det huvudsakliga hellre än belyser det. 

Texten är hoppig och jag slängs mellan så många olika faktorer och människor att jag glömmer hur de hör ihop med varandra och med ramberättelsen. Jag fastnade aldrig, jag berördes inte, läsningen gick långsamt och jag saknade det där brutalt känslosamma som Hosseini är så känd för. 

Bokbloggsjerka, 13-16 juli - Recenserar du alla böcker du läser?

Helgens jerka är lite av en samvetsfråga för mig i dagsläget. Annika undrar följande:



Recenserar du alla böcker du läser?

Mitt mål är ju att jag åtminstone ska skriva ner tankar och känslor kring det jag läser och sedan om jag gör det i recensionsformat eller ej varierar. Det går väldigt mycket i vågor, precis som bloggandet gör, beroende på hur jag mår (eftersom jag har MS som tar ganska mycket av min ork periodvis). Just nu har jag en orecenserad gedigen liten hög här bredvid mig som hånar mig varje dag, men jag har börjat skriva om nästan alla. Ska bara slutföra de inläggen också.

Vissa böcker kräver också en hel del eftertanke innan jag känner att jag kan skriva om dem. De måste få sjunka in. Jag måste få tänka på dem. Tusen strålande solar av Khaled Hosseini är en sådan bok. Jag läste den förra året och jag kan fortfarande inte ens titta på den utan att må lite psykiskt dåligt. Inte för att boken var kass utan för att den berörde mig något så fruktansvärt. Stål av Silvia Avallone är också en sådan som måste få sjunka in. En väldigt bra bok, men också en väldigt stark bok, tyckte jag. Christina Stiellis Jag älskar dig inte är ett tredje exempel, men den boken gör mig mest förbannad. Eller ja, det är karln och situationerna i boken som gör mig spritt språngande skitförbannad. Varje gång jag sätter mig för att skriva om den så slutar det med att jag slår på tangenterna.  

Trollkarlar, starka kvinnor och vampyrer

Ikväll är det dags för Harry Potter. Äntligen! Jag och min vän ska träffas innan och se Harry Potter och dödsrelikerna, del 1 nu i eftermiddag och sen direkt gå och se del 2. Jag måste för övrigt komma ihåg näsdukar för jag vet att jag kommer att gråta. Efter filmen ska vi i sann Harry Potter-filmskvällsanda gå och äta lite mat på Grekiska Kolgrillen. Underbara dag!

Igår när jag kom hem från jobbet bestämde jag mig för att ha en helt teknikfri eftermiddag/kväll, vilket resulterade i att jag läste ut Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Vilken helt fantastisk bok! Så jag grät! Ska skriva mer om den lite senare. Känner bara att jag behöver återhämta mig lite först, den berörde mig och skakade om mig rejält.

Imorse (läs: i förmiddags) när jag vaknade så var min teknikfria stund över och jag satte mig för att titta på sista halvtimmen av den österrikiska dokumentären Vampyrprinsessan (Die Vampirprinzessin, 2007). I den undersöks legenden kring den tjeckiska furstinnan Eleonore von Schwarzenberg som under sin tid, 1600-1700-talet, sades vara en vampyr. Mot slutet av sitt liv led hon av någon sjukdom som vid den tiden inte kunde identifieras, men man var rädd att den blodsugande ohyran hade smittat henne. Sjukdomen gjorde henne blek och utmärglad och trots mängder av kurer av olika slag i hopp om att förlänga sitt liv, så förlorade hon slutligen kampen. Det påstås att Bram Stoker, i slutet på 1800-talet, fick sin inspiration till Dracula från hennes historia. Furstinnan bodde i slottet i Český Krumlov och begravdes i stadens katedral St. Vitus som är ett fantastiskt exempel på gotisk arkitektur. Jag älskar gotisk arkitektur och jag måste erkänna att jag blev riktigt sugen på att åka dit och se staden med egna ögon.

Jag som är bedrövligt förtjust i allt vad kultur, arkitektur, historia och legender heter gillade det lilla jag såg av dokumentären och är ni som jag så rekommenderar jag att ni ser berättelsen om vampyrprinsessan om ni får chansen.