 |
Och bergen svarade
Utgiven: 2013
Originaltitel: And the Mountains
Echoed (2012)
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Widstrand
Sidor: 361 sidor
|
Khaled Hosseini startade sin författarkarriär 2003 när han släppte sin första bok Flyga drake (The Kite Runner). Den hyllades världen över, så även av mig, och blev film under 2007. Samma år kom Hosseinis andra bok Tusen strålande solar (A Thousand Splendid Suns) som följde trenden och blev en enorm succé. Jag grät floder när jag läste den och kan i ärlighetens namn säga att den är en av de bästa böckerna jag har läst. Få böcker har berört mig så mycket som den.
Förväntningarna var minst sagt skyhöga när Hosseinis tredje och senaste bok Och bergen svarade (And the Mountains Echoed) landade i min brevlåda. Skyhöga! Jag brukar försöka möta varje ny bok med en subjektiv inställning så gott det går, men i det här fallet var det omöjligt. Jag föreställde mig tårar och åter tårar, tankar virvlandes i huvudet, ont i magen, allt jag kände när jag läste de tidigare böckerna. För varje sida jag läste i Och bergen svarade trodde jag att hjärtat nog skulle slitas ut ur bröstkorgen på mig snart, snart och jag bläddrade med en nervöst förhoppningsfull känsla i magen. Jag såg fram emot det, jag ville bli berörd, jag var redo att gråta, men helt plötsligt var boken slut. Det jag väntade på, kom aldrig.
Året är 1952 och berättelsen börjar i den lilla byn Shagbadh i Afghanistan. Det är sent på kvällen, men tioåriga Abdullah och hans treåriga lillasyster Pari vill höra en saga innan de somnar och deras far berättar om en bonde som tvingades offra ett av sina barn för att skona resten av sin familj från ett monster. Nästföljande dag tar fadern sin dotter från familjen och börjar vandra mot Kabul, där ett barnlöst förmöget par ska få Pari att uppfostra som sin egen i utbyte mot pengar. Abdullah blir förtvivlad. Pari är hans, det var han som vaggade henne om natten när hon har var baby, det är han som uppfostrar henne nu. Separationen blir traumatisk för honom och när Pari lämnar Abdullah gör läsaren det också. När vi återser honom är han en gammal man. Istället flyttas fokus mellan Afghanistan, Grekland, USA och Frankrike och till en rad andra karaktärer, släktingar och främlingar, som har påverkats av saknaden som blev resultatet av faderns handling. Berättelsen utspelar sig under drygt 60 års tid och avslutas år 2010.
Jag hade velat följa Abdullah mer, det är hans historia som berör. Det är så tydligt i början av boken att relationen mellan honom och Pari är väldigt stark och när Pari lämnar familjen är hon alldeles för liten för att växa upp och minnas sin bror och relationen de hade, men Abdullah minns. Man kan gissa att hans uppväxt har präglats av hennes tomrum, men vi får egentligen inte veta särskilt mycket om det och det är väldigt synd. Karaktärerna som vi faktiskt får följa känns flyktiga och ytliga och är inte relevanta för mig i just den här berättelsen. Många av dem skulle nog lätt kunna bära upp en egen berättelse för de är inte ointressanta som så, men i Och bergen svarade tycker jag att de tar fokus från det huvudsakliga hellre än belyser det.
Texten är hoppig och jag slängs mellan så många olika faktorer och människor att jag glömmer hur de hör ihop med varandra och med ramberättelsen. Jag fastnade aldrig, jag berördes inte, läsningen gick långsamt och jag saknade det där brutalt känslosamma som Hosseini är så känd för.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar