Som vanligt dök många bekanta ansikten upp under kvällen, men även många nya. Det är alltid lika kul och jag åkte återigen hem mycket nöjd och glad och fylld av inspiration! Alla fick även en välfylld goodie bag med sig hem, Lotta har fotat dess innehåll.
Visar inlägg med etikett Bloggträffar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bloggträffar. Visa alla inlägg
6 dec. 2011
Prosa & marmelad hos Forum
Läs mer om:
Bloggträffar
,
Mia Skäringer
10 nov. 2011
Supertanten av Elin Ek
I september var jag på första bokbloggsträffen kallad Snittar & realiteter hos Bonnier Fakta och då var Elin Eks Supertanten på tapeten. Elin själv var där och pratade om tanter och bjöd på godsaker gjorda på recept från boken. Tantrecept självklart. En alldeles förträffligt härlig kväll bortsett från det faktum att jag hade glömt min nässpray hemma och hade svårt att andas under den sista halvtimmen. Så till den punkt att jag ett tag var övertygad om att jag skulle svimma av på grund av syrebrist till hjärnan. Att andas genom näsan ger helt enkelt inte samma tillfredsställelse som andning genom näsan ger.
I alla fall. För mig har tant aldrig varit ett negativt ord och det har det inte varit för Elin heller. Lika mycket som hon lät sin karaktär "Ta ingen skit"-Grynet stå upp för tonåringarna står Elin nu upp för tanten. Hela boken är en enda lång hyllning till precis det som jag anser att en tant är och tant är ingen ålder för mig, utan att sätt att vara. Ungefär som fjortis. Du behöver inte vara fjorton för att bete dig som en fjortis. Men vad definierar tanten då? Civilkurage kanske? Hur lekar man tantlekar, både som barn och som vuxen? Hur plockar man bär på allra bästa tantvis? Och när du kommer hem med bären, hur tillagar du de mest tantiga safterna, krämerna och kompotterna? Hur uttrycker sig tanten? Vad gillar hon för kakor och karameller? Vad är tantens bästa huskur? Vad bjuds man på för husmanskost hos tanten? Och hur syr man egentligen en tant? Många frågor blir det, men lyckligtvis så svarar Elin på alla och fler därtill i sin bok. Varvat med exempel på kända tanter genom tiderna, tantquiz (hur tantig är du egentligen?) och den illustrerade serien Supertanten.
Elin har skapat den här boken med kärlek, det är tydligt i varje mening och det var så tydligt när jag hörde henne prata om boken. Boken gör mig nostalgisk och jag minns min barndoms tantupplevelser med stolthet. Det är en bok om en grupp starka och tuffa kvinnor som har mycket att lära ut, men som tyvärr inte alls får den plats och respekt i samhället som de förtjänar. I alla fall inte i Sverige. Väldigt synd. Länge leve tanten! Kan knappt vänta tills jag bli en fullfjädrad sådan. Än så länge bär jag bara på små tendenser vad det verkar.
Originaltitel: Supertanten
Ursprungsland: Sverige
Utgivningsår: 2011
Läst på: Svenska
Översättning: -
Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 135 sidor
ISBN: 978-91-7424-150-1
Förlag: Bonnier Fakta
Läs mer om:
Bloggträffar
,
Elin Ek
,
Läst 2011
31 maj 2011
Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz
Under torsdagens upplaga av Prosa & marmelad så var det dags att prata om Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz. De första 412 sidorna av en ny genre med samma namn, alltså Stockholm rosé, som författaren anser att boken bör klassas som. En kontrast till Jens Lapidus genre Stockholm noir. Att Wolf Lösnitz påhittade genre också kan tolkas som en version av chick lit känns dock inte alltför trotsigt då boken bär alla möjliga chick lit-drag rätt igenom.
I Stockholm Rosé får vi lära känna fyra kvinnor i tjugoårsåldern vars spelplan kallas Östermalm. Det är Desdemona, även kallad Destiny, Daphne, Tessan och Tessans lillasyster. När vi träffar Destiny så har hon nyss dumpats på sin egen förlovningsfest och pojkvännen Ludwig har dragit till Dubai med den tonåriga dykinstruktören Bambi. En plan i sex steg utarbetas för att få sagda pojkvän tillbaka och den går naturligtvis ut på att bli så smal och så lyckad och så kär som möjligt och därmed också se så lycklig ut som möjligt. Karln ska kräla minsann och lida kopiösa mängder över den fantastiska fästmö han förlorade. Vi får följa tjejerna genom otaliga fyllor, minnesförluster, sexäventyr, en och annan bröstoperation och diverse knarkmissbruk. Pappa betalar det mesta i vardagen, alltså fint boende, märkesshopping (kläder, smink, paraplyer, naturligtvis skor, väskor etc etc) och en och annan pausdrink, för Gud förbjude om någon faktiskt skulle äta riktig mat.
När jag hade läst klart boken hade jag min åsikt ganska klar för mig så jag satt och funderade på om jag var otroligt dum som inte såg det geniala som jag antog skulle finnas mellan sidorna. Därför var jag oerhört nyfiken på vad diskussionen på Prosa & marmelad skulle ge. Tydligen ska boken fungera som någon form av parodi på chick lit-genren, men i mitt tycke så är den inte särskilt parodisk. Flera gånger undrar jag om det är meningen att jag ska skratta och det slutar 99 % av fallen med att jag inte skrattar utan bara tycker att det är sorgligt. Tyvärr är det så att mycket av det som beskrivs i boken är saker som känns alldeles för realistiskt för mig, då jag vet att vissa tjejer på Östermalm och på andra ställen med Stockholmskomplex tänker som karaktärerna gör och de relationer och situationer i boken som är mellan kvinnor och män känns tagna ur verkligheten. Vad som kom fram under diskussionen hos Bonnier var dock att det finns en tydlig skillnad i hur man tolkar boken beroende på hur gammal man är. Många av de som är i samma ålder som författaren (som är född 1977) har svårt att veta om det är parodi eller ej och jag håller helt klart med om att Wolf Lösnitz gott och väl hade kunnat dra berättelsen ännu mer åt det parodiska hållet för att få fram sitt budskap. De som är lite äldre skrattar dock och tycker att parodin känns uppenbar. Jag är rädd för att yngre tjejer ska läsa boken, inte fatta att den ska driva med Stureplansidealen, och sedan försöka eftersträva att bli som tjejerna vars liv vi slängs in i. Kids, do NOT try this at home!
Språket diskuteras. Vissa gillar det, vissa gör det inte. Jag tillhör den senare gruppen. Språket känns barnsligt och kanske är det menat att vara så för att förstärka parodin, men jag köper det inte. Omslaget diskuteras och där anser de flesta att det är snyggt och välillustrerat. Jag håller med. Det är vasst och elakt och sorgligheten hos karaktärerna är total med dess mörka ringar under ögonen och beniga nyckelben. Läsningen går trögt trots att jag bara behöver aktivera så pass många hjärnceller som de fyra karaktärerna troligtvis har tillsammans och det är lite som att gå ett steg fram och sedan blåsa två steg tillbaka under läsandet av dessa 412 sidor. Ungefär som den satsning som gjordes inför en nutida och mer modern version av Melrose Place och Beverly Hills 90210, känns Stockholm rosé som en svensk version av Sex and the City-tio år senare. Och jag gillar inte SATC heller.
Usch, jag tycker verkligen inte om att såga en bok, men den här tilltalar mig inte alls. Ska jag säga något postitivt om boken så är det förmodligen att den mycket väl skulle kunna användas i skolan om hundra år (förutsatt att boken har en sådan livslängd) som underlag för en kritisk diskussion kring hur början av 2000-talet såg ut i Stockholms innerstad. Gator, pubar, barer, restauranger, mode och attityder är väl beskrivna och har man någon gång befunnits sig i dessa miljöer så känns allt ytterst bekant.
Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 412 sidor
ISBN: 978-91-0-012539-4
Förlag: Albert Bonniers förlag
När jag hade läst klart boken hade jag min åsikt ganska klar för mig så jag satt och funderade på om jag var otroligt dum som inte såg det geniala som jag antog skulle finnas mellan sidorna. Därför var jag oerhört nyfiken på vad diskussionen på Prosa & marmelad skulle ge. Tydligen ska boken fungera som någon form av parodi på chick lit-genren, men i mitt tycke så är den inte särskilt parodisk. Flera gånger undrar jag om det är meningen att jag ska skratta och det slutar 99 % av fallen med att jag inte skrattar utan bara tycker att det är sorgligt. Tyvärr är det så att mycket av det som beskrivs i boken är saker som känns alldeles för realistiskt för mig, då jag vet att vissa tjejer på Östermalm och på andra ställen med Stockholmskomplex tänker som karaktärerna gör och de relationer och situationer i boken som är mellan kvinnor och män känns tagna ur verkligheten. Vad som kom fram under diskussionen hos Bonnier var dock att det finns en tydlig skillnad i hur man tolkar boken beroende på hur gammal man är. Många av de som är i samma ålder som författaren (som är född 1977) har svårt att veta om det är parodi eller ej och jag håller helt klart med om att Wolf Lösnitz gott och väl hade kunnat dra berättelsen ännu mer åt det parodiska hållet för att få fram sitt budskap. De som är lite äldre skrattar dock och tycker att parodin känns uppenbar. Jag är rädd för att yngre tjejer ska läsa boken, inte fatta att den ska driva med Stureplansidealen, och sedan försöka eftersträva att bli som tjejerna vars liv vi slängs in i. Kids, do NOT try this at home!
Språket diskuteras. Vissa gillar det, vissa gör det inte. Jag tillhör den senare gruppen. Språket känns barnsligt och kanske är det menat att vara så för att förstärka parodin, men jag köper det inte. Omslaget diskuteras och där anser de flesta att det är snyggt och välillustrerat. Jag håller med. Det är vasst och elakt och sorgligheten hos karaktärerna är total med dess mörka ringar under ögonen och beniga nyckelben. Läsningen går trögt trots att jag bara behöver aktivera så pass många hjärnceller som de fyra karaktärerna troligtvis har tillsammans och det är lite som att gå ett steg fram och sedan blåsa två steg tillbaka under läsandet av dessa 412 sidor. Ungefär som den satsning som gjordes inför en nutida och mer modern version av Melrose Place och Beverly Hills 90210, känns Stockholm rosé som en svensk version av Sex and the City-tio år senare. Och jag gillar inte SATC heller.
Usch, jag tycker verkligen inte om att såga en bok, men den här tilltalar mig inte alls. Ska jag säga något postitivt om boken så är det förmodligen att den mycket väl skulle kunna användas i skolan om hundra år (förutsatt att boken har en sådan livslängd) som underlag för en kritisk diskussion kring hur början av 2000-talet såg ut i Stockholms innerstad. Gator, pubar, barer, restauranger, mode och attityder är väl beskrivna och har man någon gång befunnits sig i dessa miljöer så känns allt ytterst bekant.
Originaltitel: Stockholm rosé
Ursprungsland: Sverige
Utgivningsår: 2011Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 412 sidor
ISBN: 978-91-0-012539-4
Förlag: Albert Bonniers förlag
Läs mer om:
Bloggträffar
,
Läst 2011
,
Sophia Wolf Lösnitz
27 maj 2011
Sötebröd - ni bör testa
| Med oss hem igår fick vi bland annat ett gäng kakor från Brunkebergs. Salta små sötsaker. |
14 apr. 2011
Repetitionen av Eleanor Catton
Repetitionen är Eleanor Cattons debutbok och jag gillade den så mycket att jag läste ut den på en dag. Att jag hade något av en deadline för den spelade egentligen ingen roll, för jag ville inte släppa boken ifrån mig.
Victoria har haft ett sexuellt förhållande med en av lärarna på flickskolan Abbey Grange, men huruvida det var ett övergrepp eller kärlek kan man aldrig riktigt veta. Spekulationerna haglar. Alla har en åsikt. Till och med stadens teaterskola uppmärksammar händelsen i sitt arbete. Victorias yngre syster Isolde hamnar i ett oönskat fokus på flickskolan och genom henne och en rad andra intressanta karaktärer dras vi in en historia där gränsen mellan teater och verklighet är så diffus att det omöjligt går att hitta ett rätt svar på vad som är vad.
Jag vill inte gå in mer på handlingen då jag tycker att det ska finnas en möjlighet för dig som läsare att skapa en egen uppfattning. Cattons öga för detaljer är fantastiskt och med ett intelligent tänk så har hon skapat underbar förvirring. Det här är en bok som jag kan läsa flera gånger om och alltid hitta nya saker i som gör att tolkningarna i princip aldrig kan få ett slut. Gillar man böcker med många lager och många vinklingar så gillar man den här boken. Däremot, om man har ett tvångsmässigt behov av att veta exakt vad som händer så lär man avsky boken.
Tummen upp till Dan Mogford för ett klockrent omslag också.
Originaltitel: The rehearsal
Ursprungsland: Nya Zeeland/Kanada
Utgivningsår: 2011
Läst på: Svenska
Översättning: Johan Nilsson
Antal sidor: 312 sidor
ISBN: 978-91-46-22055-8
Förlag: Wahlström & Widstrand
Victoria har haft ett sexuellt förhållande med en av lärarna på flickskolan Abbey Grange, men huruvida det var ett övergrepp eller kärlek kan man aldrig riktigt veta. Spekulationerna haglar. Alla har en åsikt. Till och med stadens teaterskola uppmärksammar händelsen i sitt arbete. Victorias yngre syster Isolde hamnar i ett oönskat fokus på flickskolan och genom henne och en rad andra intressanta karaktärer dras vi in en historia där gränsen mellan teater och verklighet är så diffus att det omöjligt går att hitta ett rätt svar på vad som är vad.
Jag vill inte gå in mer på handlingen då jag tycker att det ska finnas en möjlighet för dig som läsare att skapa en egen uppfattning. Cattons öga för detaljer är fantastiskt och med ett intelligent tänk så har hon skapat underbar förvirring. Det här är en bok som jag kan läsa flera gånger om och alltid hitta nya saker i som gör att tolkningarna i princip aldrig kan få ett slut. Gillar man böcker med många lager och många vinklingar så gillar man den här boken. Däremot, om man har ett tvångsmässigt behov av att veta exakt vad som händer så lär man avsky boken.
Tummen upp till Dan Mogford för ett klockrent omslag också.
Originaltitel: The rehearsal
Ursprungsland: Nya Zeeland/Kanada
Utgivningsår: 2011
Läst på: Svenska
Översättning: Johan Nilsson
Antal sidor: 312 sidor
ISBN: 978-91-46-22055-8
Förlag: Wahlström & Widstrand
Läs mer om:
Bloggträffar
,
Eleanor Catton
,
Läst 2011
1 apr. 2011
Prosa & marmelad hos W&W
Jag skulle ju berätta mer om vad jag gjorde igår så här kommer det. Jag, tillsammans med en rad andra bokbloggare, var inbjuden till bloggcirkeln Prosa & marmelad hos Wahlström & Widstrand där litteraturen och speciellt Eleanor Cattons Repetitionen var vad som diskuterades. Vi var ca 20-25 stycken inbjudna som minglade i foajén med ett glas mousserande i handen tillsammans med personer från förlaget. Bland andra Åsa Selling, litterär chef på W&W, som efter minglet visade oss runt i lokalerna. Jag har hälsat på hos Adlibris förut, som sitter i samma fastigheter, och jag slogs då av hur fina deras lokaler är så det var väldigt kul att se mer från samma kvarter. W&W's trapphus påminde mig en hel del om Florens, fast i lightversion, så det var minst sagt vackert.
Efter rundturen hamnade vi i ett konferensrum som var underbart uppdukat i temat afternoon tea. Vi bjöds på gurksnittar, scones, muffins, te, marmelad, ost och annat gott. Diskussionen kring Cattons bok började och många intressanta teorier kring innehållet utbyttes. Recension kommer vid utsatt recensionsdatum i april. Ett överraskningsbesök av författaren Claes de Faire, som berättade om sin nya bok Alla lyckliga familjer liknar varandra, följde. Det var väldigt intressant att lyssna på honom, han var riktigt rolig. Efter det var det dags att skiljas åt för den här gången. Med en varsin välfylld goodiebag drog alla bokbloggare hem till sitt.
Det var en väldigt rolig kväll. Mycket kul att få träffa andra bokbloggare. Eftersom jag faktiskt inte har träffat någon av dem innan då jag inte har bloggat så länge så var det extra kul att få lite ansikten på några av dem vars texter man brukar ramla in på då och då. Att jag sedan är en riktigt sucker för att prata litteratur och även är riktigt förtjust i scones med ost gjorde ju inte saken sämre direkt. Tummen upp för kvällar likt dessa.
Bilder från kvällen kan ni se här. Jag är alltså hon i vit tröja, Jeanette Wendin som det står under bilden, framför W&W's logga som inte vet hur man poserar och därför ser ut som ett kylskåp (färgen på tröjan gör inte saken bättre). Jag skulle behöva ta kontakt med random röda mattan-van/paparazziförföljd kändis så att denne kan lära mig hur man står framför kameran för att undvika att se ut som diverse vitvaror. Även Emma och Boktokig visar ett par bilder från kvällen. The Book Pond, Nattens bibliotek, Breakfast Book Club, Översättarbloggen, Lina Forss och Dagensbok.com var annars några av de andra bloggarna som var där.
Och återigen, tack till gänget på W&W för en underbar kväll!
Efter rundturen hamnade vi i ett konferensrum som var underbart uppdukat i temat afternoon tea. Vi bjöds på gurksnittar, scones, muffins, te, marmelad, ost och annat gott. Diskussionen kring Cattons bok började och många intressanta teorier kring innehållet utbyttes. Recension kommer vid utsatt recensionsdatum i april. Ett överraskningsbesök av författaren Claes de Faire, som berättade om sin nya bok Alla lyckliga familjer liknar varandra, följde. Det var väldigt intressant att lyssna på honom, han var riktigt rolig. Efter det var det dags att skiljas åt för den här gången. Med en varsin välfylld goodiebag drog alla bokbloggare hem till sitt.
Det var en väldigt rolig kväll. Mycket kul att få träffa andra bokbloggare. Eftersom jag faktiskt inte har träffat någon av dem innan då jag inte har bloggat så länge så var det extra kul att få lite ansikten på några av dem vars texter man brukar ramla in på då och då. Att jag sedan är en riktigt sucker för att prata litteratur och även är riktigt förtjust i scones med ost gjorde ju inte saken sämre direkt. Tummen upp för kvällar likt dessa.
Bilder från kvällen kan ni se här. Jag är alltså hon i vit tröja, Jeanette Wendin som det står under bilden, framför W&W's logga som inte vet hur man poserar och därför ser ut som ett kylskåp (färgen på tröjan gör inte saken bättre). Jag skulle behöva ta kontakt med random röda mattan-van/paparazziförföljd kändis så att denne kan lära mig hur man står framför kameran för att undvika att se ut som diverse vitvaror. Även Emma och Boktokig visar ett par bilder från kvällen. The Book Pond, Nattens bibliotek, Breakfast Book Club, Översättarbloggen, Lina Forss och Dagensbok.com var annars några av de andra bloggarna som var där.
Och återigen, tack till gänget på W&W för en underbar kväll!
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)


