Nu ser du mig av Sharon J. Bolton

Det blir väldigt mycket deckare i bloggen nu, men ni får helt enkelt stå ut för jag är i full färd med att förälska mig här. Sedan jag började blogga så har jag upptäckt mycket nytt inom deckargenren och att känna kärleken lura lite under ytan är stort för mig eftersom jag oftast har varit så svårflörtad när det kommer till den typen av litteratur. 

När jag bestämde mig för att läsa Nu ser du mig av Sharon J. Bolton så var jag helt obekant med både författaren och hennes böcker. Jag hade inga förutfattade meningar om huruvida det jag skulle läsa var bra eller dåligt. Det jag lockades av främst var det briljanta omslaget och ett löfte om Jack the Ripper.



Nu ser du mig utspelar sig i London och handlingen kretsar kring polisrookien Lacey Flint som ofrivilligt slängs in i en mordhärva en kväll när hon är på väg till sin bil och hittar en brutalt knivskuren kvinna som sedan dör i hennes armar. Kvinnans död är bara början och det som följer bär på kusliga likheter med det som skedde i London-stadsdelen Whitechapel år 1888 när världens mest ökände seriemördare Jack the Ripper roade sig med att slakta kvinnor på löpande band.



Jag började läsa Nu ser du mig förra måndagen efter att flertalet bokbloggare hade twittrat flitigt om hur spännande boken var och hur mycket de drömde efter att ha tagit del av handlingen. Jag hann dock inte så långt den dagen så på tisdagen läste jag. Och läste. Och läste. Och när jag inte läste så gjorde jag inget annat än att fundera på handlingen och hur det hela skulle sluta. När midnatt sedan kom så gjorde jag ett medvetet val och lämnade upplösningen åt onsdagsmorgonen. Vilket misstag jag gjorde där. Jag kunde ju inte sova alls och tankarna for runt i huvudet. Jag var så obeskrivligt nyfiken att jag var nära att gå upp kl 03.00 bara för att få läsa klart, men jag tvingade mig själv att sova. Dock vaknade jag abrupt kl 07.25 på onsdagen med en tanke i huvudet. Jag måste läsa klart. NU! Sagt och gjort,  jag slängde mig i soffan och rörde mig inte en millimeter förrän boken var utläst. Berättelsen flyger fram över sidorna och det är oerhört svårt att tänka på något annat när man väl har släppts in i Boltons fiktiva värld. Det är smutsig och fasansfullt. London visar sin mörka sida perfekt i de klockrena miljbeskrivningarna och stämningen i texten känns tryckande och tung. Och nervkittlande. Precis som jag vill ha det.



Ett av problemen som jag har haft med deckare är att de ofta är alldeles för förutsägbara. Under den här veckan så har jag dock insett att polisarbetet och poliserna i sig är väldigt ointressanta för mig och det där jag tackar nej till det förutsägbara. Tyvärr så tror jag att det är dessa typer av deckare som har satt standarden på genren för mig tidigare och därför har jag väl kanske blivit avskräckt. Jag dras istället till förövaren. Huruvida hen fångas i slutet eller ej är irrelevant, det är den psykologiska terrorn som bitar sig fast i alla sinnen som jag går igång på och vill ha mer av. För min del så får ondskan till och med gärna flina hånfullt mot intet ont anande godhet när boken är över. Jag vet inte riktigt vad det säger om mig, men skitsamma. Rädslan ska krypa in under skinnet och ge mig gåshud. Bolton kröp in under skinnet. Och gav mig gådhud. Och jag vet att jag har hittat ännu en favoritförfattare att sätta på pidestal. Ungefär halvvägs in i  boken så hade jag en vision om hur jag ville att det skulle sluta. Visionen baserades på ledtrådar ur berättelsen och min egen kärlek till psykologiska thrillers. Bolton förvirrar onekligen läsaren in i det sista och gör det väldigt väl, men gissa hur glad jag blev när det slutade nästan exakt så som jag ville!! Och chockad. Över att jag blev glad. Jag vill ju inte ha rätt. Men tydligen så bryr jag mig inte när det är bra skrivet. Fantastiskt bra skrivet till och med.

Att Bolton har bakat in det ultimata mysteriet i boken, alltså det kring Jack the Ripper, gör att läsaren triggas på två plan. Fallet Jack the Ripper kommer aldrig att lösas och teorierna kring vem mördaren var är många och att veta att man aldrig kommer att veta vad som hände skapar huvudbry hos mig som läsare. Jag vill veta mer om 1888 års terror också. Läsa mer om det likväl som jag vill läsa mer av Bolton. Det blir dubbel skräck och dubbel fascination och dubbel jackpot.



Karaktärerna också ja. Det gäng poliser som är centrala i boken är nog så icke-stereotypa som de bara kan bli. Inte någonstans perfekta. Vanliga människor. Mer eller mindre. Med skvanker och bagage och rädslor som alla andra. Karaktärernas psykologi är en tredje dimension som också hjälper till att göra berättelsen till en fullkomlig fempoängare.



Nu ser du mig är Boltons fjärde bok, men den första om Lacey Flint. Den andra heter Dead Scared, men är inte översatt till svenska ännu. Bolton sitter dessutom och skriver på en tredje bok om Flint just nu. Utöver den här boken så har Boltons Scacrifice och Blood Harvest översatts till svenska och heter Rov samt Ond skörd. Jag måste läsa alla hennes böcker. Snart. Jag har fått blodad tand och behöver ha mer.



Jag är glad att jag har läst så mycket bra deckare nu på senaste och att jag faktiskt genomgår en förändring vad gäller mina åsikter gentemot genren. Att jag älskar skräck är inget nytt, men deckare har jag som sagt haft svårt för. Det gäller bara att veta vilken typ av deckare man ska läsa. Tydligen. Jag behöver forska mer i det här, men om någon fick mig att öppna ögonen till slut så var det Bolton. Bättre sent än aldrig har jag hört. Förlåt för tidigare trångsynthet.



Titel: Nu ser du mig

Författare: Sharon J. Bolton

Läst på: Svenska

Översättning: Karl G. och Lilian Fredriksson

Originaltitel: Now You See Me

Ursprungsland: Storbritannien

Utgivningsår: 2011

Antal sidor: 439 sidor

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-7499-168-0

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus