Djävulens tonsteg av Hans-Olov Öberg

När jag ska läsa deckare så brukar jag alltid
vara skeptisk innan. Jag förväntar mig att jag ska bli besviken, att jag ska
kunna lista ut vem den skyldige är och göra det tidigt i läsningen. När jag ska
läsa svenska deckare så brukar jag vara ännu mer skeptisk innan. Jag har en tendens att tycka att de blir ganska klyschiga. När jag ska läsa svenska deckare som utspelar i
staden jag bor i och huvudsakligen ett fåtal hundra meter från min bostad så
kan man väl kort och gott säga att jag är mer än skeptisk innan jag börjar läsa.
Varför? Miljön är min vardag och genren är så svår för mig att imponeras av så
därför blir mina krav på trovärdighet skyhöga. När jag
blir tillfrågad om jag vill läsa Hans-Olov
Öbergs Någon att lita på så blir jag dock nyfiken och främst eftersom den utspelar sig i min hemstad, men eftersom den boken är en fristående
uppföljare till 2011 års Djävulens tonsteg så beslutar jag
mig för att läsa den först.

 

Djävulens tonsteg utspelar sig
alltså i min hemstad Västerås i slutet av 1978. 12-åriga Elias Fagervik sjunger
i Domkyrkans gosskör tillsammans med vännen Jimmy Magnusson och när den sistnämnda
hittas brutalt mördad i körläktarens trappa så blandas Elias verklighet med
polisinspektören Benny Modighs. Samtidigt så är mycket på gång i Västerås undre
värld när Kumla släpper en av de sina fri igen.

 

Så gick det här hem hos mig då? Utan någon som helst tvekan, ja! Att Öberg själv är från Västerås-trakten märks väldigt väl i hans lysande miljöbeskrivningar. Varje detalj i boken är till punkt och pricka tagen från verkligheten. När han beskriver vägen från Domkyrkan och upp till Blåsbo så ser jag allt framför mig för jag har gått där otaliga gånger själv. Vägen från Fryxellska skolan till city, samma där. Att fika på Café Brogården som fortfarande finns kvar, att mötas i valvet längst in till höger. Där jag själv fikar då och då. Öberg lägger dessutom stor vikt vid de kulturella detaljerna som präglade det sena 70-talet vilket gör att allt jag läser går att relatera till, även om jag ändå föddes 1980 och inte upplevde 70-talet live utan mest har levt på resterna av det som sedan övergick till att bli 80-tal.

 

Att Öberg har fokuserat så mycket på detaljerna för att ge läsaren rätt stämning och miljö gör att jag slappnar av och kan fokusera helt på att försöka lista ut vem mördaren är. Ska jag bli besviken där mån tro? Nej, inte där heller. In i det sista funderar jag febrilt över vem den skyldige är. Och jag har naturligtvis helt fel. Inte ens när jag har läst ut boken är jag säker på vad jag har läst. Även om den skyldige sägs vara en viss person så sitter jag fortfarande och funderar på om det kanske ändå finns en chans till att slutet är tolkningsbart. Möjligheten finns. Tycker jag.

 

Karaktärernas utveckling varierar ganska mycket i boken. Där Benny känns ganska stillstående så tar Elias jättekliv framåt och blir otroligt intressant. Jag känner inte att de blir klyschiga, istället accepterar jag dem och vill veta mer om dem. Att Djävulens tonsteg är den första delen i en trilogi om Elias och Benny gör ju att jag vet att det finns mer att se fram emot vad gäller deras utveckling.

 

Boken är lättläst och kan absolut definineras som en mysdeckare. Den skrämmer inte vettet ur mig, utan får mig snarare att vilja starta upp detektivbyrån som jag hade i min garderob när jag var tio. Även om det hoppas friskt mellan karaktärer och miljöer så blir det aldrig förvirrande och man hänger med hela tiden trots en del snabba svängar i handlingen. Det här är absolut en bok att inhandla och gosa ner sig i soffan med.

 

Imorgon kommer jag att skriva om den fristående fortsättningen av Djävulens tonsteg, alltså Någon att lita på, så kolla tillbaka in hit då om ni är nyfikna.

 

Titel: Djävulens tonsteg

Författare: Hans-Olov Öberg

Läst på: Svenska

Översättning: -

Originaltitel: Djävulens tonsteg

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2011

Antal sidor: 217 sidor

Förlag: Kalla Kulor

ISBN: 978-91-85535-79-8

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus