Ni älskar dem inte av Belinda Bauer

När jag läste Belinda Bauers första bok Mörk jord så blev jag väldigt förtjust. Jag följde Steven Lambs envisa sökande efter morbrodern som kidnappades av pedofilen Arnold Avery 18 år tidigare. När Bauers andra bok Skuggsida sedan kom så verkar det som att den föll genom stolarna hos mig för jag har helt glömt att läsa den trots att den står i min bokhylla och trots att jag gillade föregångaren så mycket. Nu är Bauers tredje bok aktuell, Ni älskar dem inte, och Steven Lamb är tillbaka, precis som polisen Jonas Holly, vars berättelse utgjorde Skuggsida.

 

I Ni älskar dem inte är vi alltså tillbaka i Exmoor där inte ens högsommarens starka sol kan avlägsna de skuggor som hänger över den mystiska heden. Återigen är det någon som kidnappar barn. En efter en försvinner de utan något annat spår än den lapp som alltid lämnas som ett visitkort. En lapp som säger att barnen inte är älskade.

 

Lambs och Hollys upplevelser från de tidigare böckerna är påtagliga i den här, men eftersom jag har missat att läsa Skuggsida så är det mycket jag inte vet om varför Holly anses vara så labil som resten av karaktärerna viskar om bakom hans rygg. Jag rekommenderar verkligen att man läser de två första böckerna innan man plockar upp den här. Det är då berättelsen blir som mest kraftfull. Trots det så är det uppenbart att det finns en spänning mellan Lamb och Holly. Båda två är väldigt intressanta som individer och tillsammans så skapar de en dynamik som man gärna slänger sig rätt in i.

 

Bauer kan konsten att få läsaren att inte vilja lägga ifrån sig boken. Hon skriver dessutom så att det blir lättläst utan att bli banalt. Hon är duktig på att driva berättelsen framåt. Jag läste 350 utav de drygt 400 sidorna i en sittning igår kväll och hade inga problem med att hänga med i handlingen.

 

Så alltså. Bauers karaktärer gillar jag. Det faktum att hennes böcker är lättlästa och har driv gillar jag. Dessutom älskar jag omslaget med de vackra nakna träden och den mystiska dimman. Helt i min smak.

 

Men. Vad tycker jag om själva handlingen då? Jag är tyvärr inte jätteimponerad. Ni älskar dem inte är väldigt spretig och innehåller en hel del moment som jag tycker är onödiga och omotiverade. Om det har att göra med att jag inte har läst Skuggsida vet jag inte, det återstår att se. Även om berättelsen drivs framåt så är mittpartiet i berättelsen är på tok för långt och jag blir uttråkad och  och jag känner aldrig att jag når själva kulmen i berättelsen. Helt plötsligt är det bara slut. Och jag har inte drabbats av en enda oväntad vändning under den andra halvan av boken. Nu betyder det ju självklart inte att jag ger upp på Bauer. Nej, jag ska läsa Skuggsida och även hennes nästkommande böcker som jag antar väntar runt hörnet. Jag har redan skapat ett öde för Steven och det skulle vara väldigt kul att se om Bauers tänker som jag. Mer om Steven, tack.

 

Titel: Ni älskar dem inte

Författare: Belinda Bauer

Läst på: Svenska

Översättning: Ulla Danielsson

Originaltitel: Finders Keepers

Ursprungsland: Storbritannien

Utgivningsår: 2012

Antal sidor: 407 sidor

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-7499-111-6

Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, FritzStåhl

Mörk jord av Belinda Bauer

Mörk jord är Belinda Bauers debut och nog är det en lyckad sådan alltid. När 11-årige Billy Peters försvann sa bevis att han förmodligen blev kidnappad, mördad och nedgräven på Exmoorheden av den ökände pedofilen och massmördaren Arnold Avery även fast man aldrig hittade hans kropp. Nu, 18 år senare, har Billys familj ännu inte fått ro och hans 12-åriga systerson Steven bär på en oskuldsfulla önskan att hela sin sönderfallande familj om det så måste innebära att han gräver upp hela heden för att slutligen hitta sin morbrors kvarlevor så att alla en gång för alla kan acceptera att han är död. Kanske ska mormor då sluta stå i fönstret och hoppas på sina sons återkomst och börja älska Steven lite mer istället? Kanske även ge honom Billys bevarade rum så han slipper dela med 5-åriga brorsan Davey? Och kanske ska mamma krama honom lite oftare och till och med behålla en karl i sitt liv som Steven kan se upp till och ha som fadersgestalt? Kanske kan Steven få leva lite som en pojke bör när han är tolv år gammal? Kanske, kanske blir livet lite enklare när han blir hjälte..? När Stevens grävande inte ger det resultat han hoppas på tar han ett desperat steg ut i det okända och kontaktar den fängslade mannen som förstörde hans familj.

När jag tänker efter så inser jag att kriminalromaner egentligen aldrig har fått särskilt mycket plats i mitt läsande och nu när jag spenderade en lördag med att sträckläsa den här boken så förstår jag inte riktigt varför det har blivit så heller. Bauers förmåga att dra in läsaren är uppenbar från första sidan och det som fascinerar mig mest är troligtvis hennes fantastiska kontraster mellan ett skuldbelagt barns naivitet och en vidrig pedofil och barnamördares oberäkneliga tankegångar. Det är avskalat och rått och gör mig illa till mods, men kan jag inte sluta läsa.

Utöver det så tycker jag att Bauer har lyckats porträttera den nakna verkligheten som inte alltför sällan existerar i de lägre sociala samhällsklasserna. Att som liten veta att man måste hushålla med sina kläder och saker för att de vuxna inte har råd med mer blir påtagligt bland orden och ångesten att veta att man kommer att få skäll när man inte har varit försiktig nog delar jag med Steven. Hos en familj som har tryckt på Paus-knappen smyger jag från rum till rum i en rökig dimma. Bakom buskar och husknutar där Steven gömmer sig från de elaka pojkarna i mörka luvtröjor håller jag hans hand. På heden där många pojkar sover sin sista vila vill jag ruska liv i Steven.

Jag läste Mörk jord direkt efter Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag, vilket fick Bauers berättelse att framstå som rena rama semestern. Nu i efterhand när jag har fått lite distans så skulle jag fortfarande inte kalla den här boken annat än lätt att läsa, men pedofili och massmord är knappast något som bör kallas semester. Eftersom Ecos verk krävde en hel del uppmärksamhet och engagemang så var jag förmodligen fortfarande väldigt uppe i varv efter den när jag satte mig ned med Steven och hans familj och det påverkade min läsning enormt mycket och därför blev den också lätt att ta sig igenom trots de allvarliga ämnen som tas upp.

Originaltitel: Blacklands

Ursprungsland: Storbritannien

Utgivningsår: 2010

Läst på: Svenska

Översättning: Ulla Danielsson

Antal sidor: 270 sidor

ISBN: 978-91-86629-51-9

Förlag: Modernista

Köp hos: Adlibris eller Bokus eller FritzStåhl