Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco

Inför Umberto Ecos besök i Stockholm den 12 oktober så började jag så smått att läsa hans senaste bok Begravningsplatsen i Prag och blev klar nu tidigare i veckan. Ingen lättsam läsning man ägnar sig åt under en söndagseftermiddag i alla fall, det är ett som är klart. Boken kräver engagemang och uppmärksamhet. Ett knytnäveslag i magen är vad Eco vill ge läsaren. Ja, knytnäveslag vet jag inte, men nog en mediumhård bitchslap i alla fall. Kritiker kallar boken en av Ecos bästa romaner i nivå med Rosens namn. Hade som mål att läsa även den inför Ecos besök, men jag lyckades aldrig vara så ambitiös så alla de 559 bibeltunna sidorna med extremt superminimal pyttetext ligger fortfarande olästa i min bokhylla. Den pocketboken får bli ett senare projekt känner jag.

I alla fall. Begravningsplatsen i Prag utspelar sig under slutet av 1800-talet och handlar om Simone Simonini, en till synes harmlös antikhandlare i Paris som inte riktigt vet vem han ärmed ett inte fullt så harmlöst andra liv där han agerar både spion och förfalskare. De tvivelaktiga uppdrag han ägnar sig åt får konsekvenser som inte bara förändrar många människors öden utan också påverkar historiens gång. Händelserna och större delen av karktärerna som får liv i boken är sådana som en gång varit verkliga. Simonini själv har dock aldrig levt, hans karaktär är ett ihopplock av olika handlingar som en gång utförts av flera olika verkliga personer. 

I berättelsens fokus står hatet gentemot judarna som slutligen leder till Sions vises protokoll. Varje sida dryper av antisemitismens vidrigheter med en släng av konspiration, väl uttänkta lögner och hjärtlösa mord. Allt inbäddat i smutsig och grotesk 1800-talsmiljö. Eftersom jag besökte det judiska museet i Berlin för bara två månader sedan  och blev berörd ända ner i den djupaste delen av mitt hjärta så känns den här handlingen så aktuell för mig. Den historia som är judarnas är dramatisk och fruktansvärd och att inte bli arg emellanåt när man läser Ecos ord känns oerhört svårt även om det är klart och tydligt att han driver med de som gjort hat till ett företag.

Boken är heller ingen semester att läsa som sagt. Berättarperspektiven skiftar, vi hoppar fram och tillbaka i tiden och mycket ska nå fram till läsaren under dessa 547 sidor. Den är en orgie i pålitlig opålitlighet som gör att jag själv undrar hur lurad jag egentligen är där jag går omkring i min lilla värld och tror mig veta både det ena och det andra. Själva ramberättelsen känns allt som oftast oviktig. Vad som känns viktigt är händelserna som tog plats för över hundra år sedan. Många gånger glömmer jag att det finns en berättare och en story som är påhittad mitt i alla verkligheter.

Men.

Gillar man historia och gärna blandar det med litteratur så övervinner man alla eventuella läshinder och man plöjer igenom boken som om det inte fanns någon morgondag. För den är bra. Intressant. Och viktig. Judarnas förflutna behöver uppmärksammas. Kunskap krävs för att undvika att upprepa de misstag som tidigare gjorts. I en perfekt värld är folkmorden utrotade. Och även om världen aldrig kommer att bli perfekt så skadar det ändå inte att försöka jobba mot det. Det må låta naivt, men vilka är vi om vi inte ens försöker?

Originaltitel: Il Cimitero di Praga

Ursprungsland: Italien

Utgivningsår: 2010
Läst på: Svenska
Översättning: Barbro Andersson

Antal sidor: 547 sidor
ISBN: 978-91-7337-324-1 

Förlag: Brombergs förlag

Köp hos: Adlibris eller Bokus

Umberto Eco i Kulturhuset

Kulturfilosof, historiker, litteraturvetare, professor emeritus i semiotik och självklart författare. Ja, det är en del av det som är Umberto Eco. I onsdags, 12 oktober, satt han i samtal med Johanna Koljonen på Kulturhusets scen och jag satt i publiken och lyssnade så mycket jag orkade. Jag hade tänkt komma med en sammanfattning, men eftersom seminariet spelades in och finns att se så tycker jag nästan att ni ska ta 90 minuter ur er vardag och titta själva. Det är väldigt intressant.

Det som fascinerar mig så mycket är hur så mycket ur vår historia är okänt för oss vanliga dödliga. Vi ser bland annat vad som skrivs i tidningar och böcker och vi ser det som presenteras på nyheterna, men ofta vinklas det hit och dit och det cencureras och bearbetas tills det som är fakta inte längre existerar. Efter det kommer nästa fundering. Vad är fakta? Egentligen? Jag tror inte heller att media någonsin har gett oss hela sanningen. Aldrig. Uns av den, kan jag tro på. Men inte hela. Jag har en tendens att alltid ta det mesta jag ser i media med en skopa salt. Oavsett vilken tidning jag läser.

Jag tror jag lämnade seminariet mer förvirrad än någonsin, jag kände mig aningen omskakad. De två vänner jag mötte upp efteråt bad mig berätta vad Eco sa, men jag visste inte alls vad jag skulle säga. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta hans ord. Jag älskar att läsa historiska romaner, men samtidigt är det frustrerande för jag blir sjuk nyfiken på vad som är sant och vad som inte är sant. Säga vad man vill om Dan Browns romaner till exempel, jag har bara läst Da Vinci-koden än så länge, men jag måste erkänna att jag utifrån den har full förståelse för alla som väljer att resa i Robert Langdons fotspår för att ta reda på sanningen bakom alla konspirationer som Brown presenterar för sina stackars läsare. Boken väcker ju nyfikenheten och den väcker skepticismen. Jag läser Begravningsplatsen i Prag just nu och det är väldigt lätt att dras med i den. Eco är otroligt skicklig på att ge liv till en tid jag aldrig upplevt och få mig att känna att den är tillgänglig. Det ska bli väldigt intressant att se hur jag känner efter att jag har läst klart den.