Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco

Inför Umberto Ecos besök i Stockholm den 12 oktober så började jag så smått att läsa hans senaste bok Begravningsplatsen i Prag och blev klar nu tidigare i veckan. Ingen lättsam läsning man ägnar sig åt under en söndagseftermiddag i alla fall, det är ett som är klart. Boken kräver engagemang och uppmärksamhet. Ett knytnäveslag i magen är vad Eco vill ge läsaren. Ja, knytnäveslag vet jag inte, men nog en mediumhård bitchslap i alla fall. Kritiker kallar boken en av Ecos bästa romaner i nivå med Rosens namn. Hade som mål att läsa även den inför Ecos besök, men jag lyckades aldrig vara så ambitiös så alla de 559 bibeltunna sidorna med extremt superminimal pyttetext ligger fortfarande olästa i min bokhylla. Den pocketboken får bli ett senare projekt känner jag.

I alla fall. Begravningsplatsen i Prag utspelar sig under slutet av 1800-talet och handlar om Simone Simonini, en till synes harmlös antikhandlare i Paris som inte riktigt vet vem han ärmed ett inte fullt så harmlöst andra liv där han agerar både spion och förfalskare. De tvivelaktiga uppdrag han ägnar sig åt får konsekvenser som inte bara förändrar många människors öden utan också påverkar historiens gång. Händelserna och större delen av karktärerna som får liv i boken är sådana som en gång varit verkliga. Simonini själv har dock aldrig levt, hans karaktär är ett ihopplock av olika handlingar som en gång utförts av flera olika verkliga personer. 

I berättelsens fokus står hatet gentemot judarna som slutligen leder till Sions vises protokoll. Varje sida dryper av antisemitismens vidrigheter med en släng av konspiration, väl uttänkta lögner och hjärtlösa mord. Allt inbäddat i smutsig och grotesk 1800-talsmiljö. Eftersom jag besökte det judiska museet i Berlin för bara två månader sedan  och blev berörd ända ner i den djupaste delen av mitt hjärta så känns den här handlingen så aktuell för mig. Den historia som är judarnas är dramatisk och fruktansvärd och att inte bli arg emellanåt när man läser Ecos ord känns oerhört svårt även om det är klart och tydligt att han driver med de som gjort hat till ett företag.

Boken är heller ingen semester att läsa som sagt. Berättarperspektiven skiftar, vi hoppar fram och tillbaka i tiden och mycket ska nå fram till läsaren under dessa 547 sidor. Den är en orgie i pålitlig opålitlighet som gör att jag själv undrar hur lurad jag egentligen är där jag går omkring i min lilla värld och tror mig veta både det ena och det andra. Själva ramberättelsen känns allt som oftast oviktig. Vad som känns viktigt är händelserna som tog plats för över hundra år sedan. Många gånger glömmer jag att det finns en berättare och en story som är påhittad mitt i alla verkligheter.

Men.

Gillar man historia och gärna blandar det med litteratur så övervinner man alla eventuella läshinder och man plöjer igenom boken som om det inte fanns någon morgondag. För den är bra. Intressant. Och viktig. Judarnas förflutna behöver uppmärksammas. Kunskap krävs för att undvika att upprepa de misstag som tidigare gjorts. I en perfekt värld är folkmorden utrotade. Och även om världen aldrig kommer att bli perfekt så skadar det ändå inte att försöka jobba mot det. Det må låta naivt, men vilka är vi om vi inte ens försöker?

Originaltitel: Il Cimitero di Praga

Ursprungsland: Italien

Utgivningsår: 2010
Läst på: Svenska
Översättning: Barbro Andersson

Antal sidor: 547 sidor
ISBN: 978-91-7337-324-1 

Förlag: Brombergs förlag

Köp hos: Adlibris eller Bokus