Bokbloggsjerka, 13-16 april - Pusha för en nordamerikansk författare

Måndagen är snart här och nu kommer mitt bidrag till helgens bokbloggsjerka.

Pusha för en nordamerikansk författare du gillar.

Busenkelt. Självklart vill jag pusha för min absoluta favorit: Brooklyn-bon Paul Auster. Jag började läsa hans böcker förra året efter att ha hört så otroligt mycket bra om dem och jag blev inte ett dugg besviken. Än så länge har jag läst sex av hans böcker, New York-trilogin, Illusionernas bok, Mannen i mörkret och Orakelnatten samt hans Samlade dikter och jag har ytterligare två böcker, Sunset Park och Osynlig, här hemma i bokhyllan som jag också ska läsa snart.

När någon frågar mig varför jag tycker om Austers skrivande så tycker jag att det är svårt att beskriva vad det är som gör mig så förtjust så att andra verkligen förstår. Hur beskriver man "Det"? Jag vet inte riktigt. Jag älskar att han använder sig av så många olika nivåer i sina berättelser, att han ger mig en så påtaglig New York-känsla trots att jag aldrig ens har varit där, att hans karaktärer ofta är ganska vilsna och söker sig själva på ett sätt som jag ibland känner igen mig i, att han leker med ödet och slumpen så pass att jag vill slita mitt hår emellanåt. Dessutom är jag svag för att läsa böcker som handlar om författare och Austers protagonister är ofta just författare.

Utöver hans skrivande så verkar Auster vara en ytterst intressant person och jag skulle gärna träffa honom över en middag eller två och filosofera om allt mellan himmel och jord.



Copyright/fotograf:

Sofia Runarsdotter

Illusionernas bok av Paul Auster

I min Auster-koma så var Illusionernas bok av naturligtvis Paul Auster senast ut. Boken utspelar sig på 1980-talet och handlar om David Zimmer som nyss har förlorat sina två söner och fru i en flygplanskrasch. Han går ner i en djup depression och det är inte förrän han ser stumfilmsstjärnan/regissören Hector Mann på TV i en film från 1920-talet som hans fokus flyttas från det han har förlorat. Zimmer blir smått besatt av Manns filmkarriär och skriver en detaljerad bok om den. Man har sedan 1929 trott att Mann avlidit då han försvann spårlöst, men efter att Zimmers bok släppts så får han ett brev från en kvinna som säger sig vara Manns fru och i det framgår det att Mann fortfarande lever och att han vill träffa Zimmer. 

Det som jag tycker är så fantastiskt med den här boken är just att Zimmer är så djupt fokuserad på en filmpersonlighet från 1920-talet. Även om Hector Mann är fiktiv så beskriver Auster honom och hans filmer så ingående att de får eget liv och blir en berättelse i berättelsen. Som filmfantast så älskar jag varje ord och det får mig att tänka på känslan jag fick när jag var på Hollywoods historiska museum i just Hollywood. Jag älskar filmhistoria, gamla filmer och skådisar från förr då allt kändes mer äkta. När Auster i detalj beskriver Manns filmer scen för scen så känns det som att jag faktiskt ser filmen framför mig på riktigt. Jag tänker på det Hollywood-folk som idag sjunger på sin sista vers, men som faktiskt var med under den tidiga Hollywood-eran. Tänk alla deras historier, vad de kan berätta för oss. Hur många hade en karriär som var över i en blinkning, men ändå förtjänar uppmärksamhet för sin naturliga filmintelligens? Hur många av dem har gått i glömska idag?

Som vanligt är Auster ett geni när det kommer till att berätta en historia, jag njuter av allt och älskar att försvinna in bland hans ord. Jag behöver inte gå in mer på det känner jag för jag har nog tjatat tillräckligt om det vid det här laget. Jag är ju austerfierad som sagt.

Originaltitel: The Book of Illusions

Ursprungsland: USA

Utgivningsår: 2002

Läst på: Svenska
Översättning: Ulla Roseen
Antal sidor: 379 sidor
ISBN: 91-7001-027-7

Förlag: Månpocket

Orakelnatten av Paul Auster

Nu är det någon vecka sedan som jag läste Paul Austers Orakelnatten, men när jag satte mig ned för att skriva om den nu så insåg jag att jag inte alls vet vad jag ska skriva. Boken utspelar sig under nio dagar 1982 och handlar om författaren Sidney Orr som sakta men säkert återhämtar sig från en allvarlig sjukdom. Under en av sina promenader hittar han en pappershandel i Brooklyn och där ser han en blå portugisisk anteckningsbok vars magi är någon som Sidney inte riktigt kan motstå. Sagt och gjort, boken får följa med hem och dess sidor väcker den sovande kreativiteten hos Sidney. I stunderna där han skriver går han helt förlorad till fantasins värld. Som oftast hos Auster så byggs berättelsen i flera lager och läsarens fokus växlar från en fiktiv värld (den berättelse som Sidney skriver i den blå anteckningsboken) till en verklig värld. Gränserna för var den ena världen slutar och var den andra tar vid känns diffusa och jag känner att de påverkar varandra en hel del. Det är oerhört svårt för mig att återge mer av berättelsen utan att bara skapa förvirring. Boken öppnar för diskussion och påverkar alla läsare på olika vis. 

Auster skriver om kärlek, om vad som kan finnas under ytan av det man känner är en perfekt relation. Hur mycket kan det förflutna påverka det som är idag? Hur mycket kan man tänkas acceptera i det som kan kallas villkorslös kärlek? Jag uppskattar hur Sidneys och Graces förhållande sätts i ord och trots allt så blir det vackert för mig.

Vad som är så speciellt med Austers berättande är att han kan konsten att få läsaren att inte ens fatta när denne blir uppslukad av berättelsen. Jag tror att det som gör det så bra är att han berättar så som i alla fall mina tankegångar skulle gå om det var jag som hade hans ord i huvudet. Jag förstår hans sätt att skriva, jag faller in i det så otroligt lätt och ofta utan att jag ens fattar att jag gör det och det spelar egentligen inte roll hur många lager han använder sig av eller hur många olika världar han väljer att växla mellan, jag är med hela tiden. Det är komplext, men ändå så enkelt. I den här boken använder Auster sig även av fotnoter, långa sådana och i början störde jag mig lite på dem tills jag insåg att jag föll in i dem lika enkelt och naturligt som resten av berättelsen. De fungerar som sidospår i tankarna precis så som man faktiskt tänker. När jag lyssnade på Auster i Kulturhuset så pratade han mycket om att det var viktigt att lyssna på sin karaktär och höra dennes berättelse och det är precis den känslan jag får att han alltid gör i sitt skrivande, inte bara i den här boken.

Om man får ha en författarcrush så har jag nog en crush på Paul Auster. Han inspirerar! Jag är austerfierad!

Originaltitel: The Oracle Night

Ursprungsland: USA

Utgivningsår: 2003

Läst på: Svenska

Översättning: Ulla Roseen

Antal sidor: 250 sidor

ISBN: 91-7001-274-1

Förlag: Månpocket

New York-trilogin av Paul Auster

Paul Austers New York-trilogi består av tre olika berättelser som utspelas i New York; Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet, alla inspirerade av deckargenrens drag.

Stad av glas

Quinn som efter en felringning där någon söker detektiven Paul Auster låtsas vara just denne och dras därmed in en härva av  mystisk förvirring. Minst sagt. Mycket är på ett sätt, men ändå inte, fast kanske ändå om det händer eller inte händer när han säger en viss sak som han egentligen inte säger när han gör något han kanske eller kanske inte gör. Ja, ni kanske förstår vad jag menar. Eller gör ni?

Vålnader

Här får vi ett överflöd av färger där allas namn är en färg. Black, White, Blue, Red.....och så vidare. En färg beordrar en annan färg att skugga en tredje och så är vi igång. Men vem skuggar vem? Egentligen.

Det låsta rummet

Berättaren får ett brev från en kvinna som visar sig vara gift med hans barndomsvän Fanshawe som nu visar sig vara försvunnen. Är hand död? Försvunnit självmant? Även om det sker väldigt mycket i ramberättelsen så är det mest via tillbakablickar som vi lära känna Fanshawe och berättaren på riktigt. Den här delen syftar tillbaka en del på den första och vissa namn nämns i båda även om de inte är samma karaktärer. Eller är det? 

I det stora hela är volymen är ett enda stort virrvarr och som läsare tänker och tolkar och analyserar jag fram och tillbaka hela tiden. Mycket troligt är det faktum att jag överanalyserar symboler och saker som sägs och görs, men eftersom det inte direkt återfinns några korrekta svar på vad som är vad så är jag fri att tolka tills jag får gråa hår.

I varje del orsakar rådande mysterium en förvirring kring identitet och det är fascinerande att läsa hur varje huvudperson låter sig ätas upp av sina egna tankar och funderingar och försvinna in i en egen bubbla av tolkningar.

Böckerna är onekligen skickligt författade och jag engagerar mig från första stund och jag vill förstå och ju mer jag läser, desto mer nyfiken blir jag. Precis så tycker jag att en bra detektivhistoria ska vara.

Originaltitel: City of glass, Ghosts, The locked room; The New York trilogy, volume 1-3

Ursprungsland: USA

Utgivningsår: 1985, 1986, 1986

Läst på: Svenska

Översättning: Ulla Roseen

Antal sidor: 195 sidor, 94 sidor, 177 sidor

ISBN: 91-550-4242-2 (den upplaga som jag har läst är gammal, länken leder till en ny upplaga)

Förlag: Tidens förlag

Samlade dikter av Paul Auster

Jag har aldrig läst Paul Austers dikter förut, men jag fick en bok idag med hans poetiska alster från tjugoårsåldern och framåt och jag är såld. Fantastiska dikter. Underbart språk. Vilken känsla. Jag grät. Jag vet inte vad jag ska säga mer än detta. Läs Samlade dikter. Jag kan inte annat än rekommendera.

Originaltitel: Collected Poems
Ursprungsland: USA

Utgivningsår: 2004

Läst på: Svenska
Översättning: Ragnar Strömberg
Antal sidor: 186 sidor
ISBN: 978-91-85801-56-5

Ur Sång om kretsarna

Minima. Minne

och Mima. På varje plats

du stannar för att få luft,

ska vi bygga en stad omkring dig. Igenom

den stjärnbombarderade muren

som reser sig upp genom vår natt

ska din själ

aldrig mer

passera.