Nu är det någon vecka sedan som jag läste Paul Austers Orakelnatten, men när jag satte mig ned för att skriva om den nu så insåg jag att jag inte alls vet vad jag ska skriva. Boken utspelar sig under nio dagar 1982 och handlar om författaren Sidney Orr som sakta men säkert återhämtar sig från en allvarlig sjukdom. Under en av sina promenader hittar han en pappershandel i Brooklyn och där ser han en blå portugisisk anteckningsbok vars magi är någon som Sidney inte riktigt kan motstå. Sagt och gjort, boken får följa med hem och dess sidor väcker den sovande kreativiteten hos Sidney. I stunderna där han skriver går han helt förlorad till fantasins värld. Som oftast hos Auster så byggs berättelsen i flera lager och läsarens fokus växlar från en fiktiv värld (den berättelse som Sidney skriver i den blå anteckningsboken) till en verklig värld. Gränserna för var den ena världen slutar och var den andra tar vid känns diffusa och jag känner att de påverkar varandra en hel del. Det är oerhört svårt för mig att återge mer av berättelsen utan att bara skapa förvirring. Boken öppnar för diskussion och påverkar alla läsare på olika vis.
Auster skriver om kärlek, om vad som kan finnas under ytan av det man känner är en perfekt relation. Hur mycket kan det förflutna påverka det som är idag? Hur mycket kan man tänkas acceptera i det som kan kallas villkorslös kärlek? Jag uppskattar hur Sidneys och Graces förhållande sätts i ord och trots allt så blir det vackert för mig.
Vad som är så speciellt med Austers berättande är att han kan konsten att få läsaren att inte ens fatta när denne blir uppslukad av berättelsen. Jag tror att det som gör det så bra är att han berättar så som i alla fall mina tankegångar skulle gå om det var jag som hade hans ord i huvudet. Jag förstår hans sätt att skriva, jag faller in i det så otroligt lätt och ofta utan att jag ens fattar att jag gör det och det spelar egentligen inte roll hur många lager han använder sig av eller hur många olika världar han väljer att växla mellan, jag är med hela tiden. Det är komplext, men ändå så enkelt. I den här boken använder Auster sig även av fotnoter, långa sådana och i början störde jag mig lite på dem tills jag insåg att jag föll in i dem lika enkelt och naturligt som resten av berättelsen. De fungerar som sidospår i tankarna precis så som man faktiskt tänker. När jag lyssnade på Auster i Kulturhuset så pratade han mycket om att det var viktigt att lyssna på sin karaktär och höra dennes berättelse och det är precis den känslan jag får att han alltid gör i sitt skrivande, inte bara i den här boken.
Om man får ha en författarcrush så har jag nog en crush på Paul Auster. Han inspirerar! Jag är austerfierad!
Originaltitel: The Oracle Night
Ursprungsland: USA
Utgivningsår: 2003
Läst på: Svenska
Översättning: Ulla Roseen
Antal sidor: 250 sidor
ISBN: 91-7001-274-1
Förlag: Månpocket
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar