Nu är jag inne på den avslutande boken i James Dashners The Maze Runner-trilogi och det har varit ett rasande tempo från absolut första sidan. The Death Cure är sist ut och jag kan inte med ord beskriva hur upplyftande det har varit att läsa dessa böcker som faktiskt inte fokuserar mest på någon tonårig kärlekshistoria som slår alla kärlekshistorier någonsin utan faktisk ger läsaren en syn på vår jord och hur den ser ut efter att människan själv har förstört den. Jag är så äckligt kräktrött på kärlekshistorierna. Det finns så många dystopier och fantasyböcker med potential, men flertalet av dem förstörs av att författaren väljer att lägga fokus på två turturduvor hellre än det som faktiskt gör böckerna bra. Det ligger ofta en djupare story bakom allt hångel, the bigger picture så att säga, och jag önskar verkligen att den kunde få vara primär mer än vad den är mitt i all mainstream. Jag klandrar Edward och Bella för den här såsiga trenden.
Det är faktisk fullt möjligt att lyckas med en bok utan att använda sig av ödesbestämd tonårskärlek. Dashner har lyckats, Suzanne Collins och J. K. Rowling likaså. Veronica Roth ligger lite på gränsen enligt min smak, men jag ska läsa Allegiant först innan jag yttrar mig. Samma gäller för Marie Lu och hennes Legend-trilogi. Där har jag bara läst första boken än så länge, men serien känns lovande.
Nej nu hamnar The maze runner på min önskelista, detta blev droppen som fick bägaren att rinna över! :)
SvaraRaderaHeja heja! :P
Radera