Bokofil..m's JULKALENDER 2013 sprängfylld med lästips - 19 december

Jag hade ett annat boktips på G, men jag var med om något idag och skrev en kort liten text om det som jag tänker rekommendera. Inte för att texten är alldeles överjordiskt bra skriven, utan för att budskapet i den är viktigt.

Här kommer en liten anekdot till er, tagen direkt ur min alldeles egna julstress.

Jag kommer ut från köpcentret Igor här i Västerås och ser att buss nummer två står på hållplatsen precis utanför. Det regnar, jag är sjuk och har julklappsshoppat hela eftermiddagen och bär därför på tunga kassar så jag tar ett spontant beslut att åka buss hem för jag orkar helt enkelt inte gå och allt mitt tålamod är slut. Jag småspringer över vägen i hopp om att bussen inte ska hinna börja rulla innan jag är framme och jag hinner nätt och jämnt med. På grund av stressen har jag självklart inte hunnit köpa någon bussbiljett än, vilket jag säger till chauffören, och samtidigt börjar jag fiska upp telefonen för att köpa min resa lite snabbt så att jag kan visa honom. Ni kan säkert tänka er hur jag såg ut. Hår åt alla håll, knallröd i ansiktet på grund av att jag är så varm, kassar överallt och säkerligen smink i hela ansiktet, men jag har ett ursäktaattjagkrånglarmengodjulpådig-leende på läpparna och försöker hämta andan och köpa biljett samtidigt. Han ler, sätter upp pekfingret i luften för att visa att han just har fått en idé. "Du, vet du", säger han och lutar sig framåt mot mig med ett sånt där leende på läpparna som bara barn har när de har ställt till med något finurligt hyss. "Kan inte jag få bjuda dig på den här resan? Kan jag inte få göra det?" frågar han och ser förväntansfull ut. "Öh, okej?" stammar jag eftersom jag är alldeles för uppjagad för att riktigt fattar vad han säger. "Får jag det?!! Åh, vad snäll du är!!!" jublar han och avfyrar det mest genuina leende jag har sett under hela 2013 års julhets samtidigt som han studsar lite på stolen han sitter på. Jag har inte riktigt funnit mig själv än, men hans ogenerade entusiasm smittar av sig på mig och jag blir så rörd att jag nästan börjar grina. Jag säger att han är den som är snäll och jag tackar honom hjärtligt, böjer mig ner och tar mina kassar och sätter mig på närmsta stol. Tar ett djupt andetag. Blundar. Känner hur jag börjar slappna av. Jag kommer på mig själv med att ha ett stort leende på läpparna tack vare den här fina människan och den där korta stubinen jag nyss hade har vuxit sig lång igen. När jag hoppar av bussen ett par hållplatser senare vinkar han så mycket han orkar från sin plats bakom ratten och jag vinkar tillbaka och går ut i mörkret och rusket som helt plötsligt inte känns lika överjävligt längre. 

Glöm inte att en till synes liten sak kan göra otroligt mycket för en annan människa. Hjälp någon att bära en kasse, lägg till den där extra femkronan som saknas för personen som står framför dig i kön och plötsligt inser att hen inte har tillräckligt med pengar, håll upp en dörr, heja på någon som ser lite deppig ut trots att du inte känner personen, le mot folk, ge någon en komplimang. Ja, ni förstår vad jag menar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. God jul på er!