För det första. Titeln. Underbar. Den vidunderliga kärlekens historia. Engelska översättning av titeln. Inte fullt så underbar. The horrific sufferings of the mind reading monster Hercule Barefoot. Verkligen?
Carl-Johan Vallgren har verkligen gjort ett helt fantastiskt jobb med den här boken. Vi får lära känna Hercule Barfuss som föds i ett glädjehus 1813 i tyska staden Königsberg. Han är dvärg, dövstum och med ett ytterst vanställt yttre tvivlar man på att han kommer att klara sig igenom första natten. Hans vilja att leva visar sig dock vara starkare än dödens käftar och med den storslagna förmågan att kunna läsa och förmedla sig via folks tankar berör han människor från första andetag. Under samma natt på samma glädjehus föds även ett annat barn, en vacker och välskapt flicka som får namnet Henriette Vogel. Dessa två barn och deras fantastiska historia utgör kort och gott den vidunderliga kärlekens historia.
Redan i första kapitlet vet jag att jag kommer att älska boken. Mina första tankar går till Frankensteins monster som Mary Shelly skrev om under början av 1800-talet. Första gången jag läste hennes berättelse så grät jag. Jag avskydda människan för deras dömande och jag mådde dåligt tillsammans med monstret som blev dömt. Den var så melankoliskt vacker i mina ögon. Liksom den här berättelsen. Nu är jag varken ihopsatt av döda människors kroppsdelar eller dvärg, vanställd bortom igenkännlighet och dövstum, men jag är född med ett handikapp i form av icke fullt utvecklade armar och jag har många gånger blivit dömd utifrån hur de ser ut. Jag har för länge sedan tappat räkningen kring hur många gånger människor har artikulerat extra mycket och talat extremt sakta för att de inte tror att jag förstår. Jag relaterar till vår hjälte Hercule utifrån vad han får utstå på grund av sitt utseende även om samhället för 200 år sedan tolkade handikapp betydligt värre än vad det gör idag.
Dessutom. Jag är en hopplös fantast av romantikens influenser och råkar ha denna epok och framförallt den gotiska delen av denna epok som stor favorit. Att Vallgren har inspirerats av det genom hela boken råder det inga tvivlel om. Han namedroppar kända romantiker hela tiden och refererar till deras tankar och verk. Vi pratar Rosseau, Goethe, Novalis och en av mina stora favoriter; den fantastiska berättelsens fader E.T.A Hoffmann (som råkar vara född i Königsberg). Jag kan inte låta bli att tro att Vallgren själv också är lite förtjust i Hoffmann och har inspirerats av hans blandning av realism och icke-realism.
Språket är underbart, medryckande och målande. Och så rätt. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att det är en svensk man född 1964 som har skrivit boken och gett ut den under 2000-talet, men det faktum att jag glömmer bort det och jag tror att jag läser något gammalt gör inte saken sämre direkt.
Jag känner ett behov av att prata om boken, men jag tycker att ni ska läsa den så jag vill inte berätta mer om handlingen än vad jag redan har gjort. Min vän som sa att jag måste läsa boken kan däremot förvänta sig en hel del åh, det där... och ännu mer åhh, vad tyckte du om... här framöver.
Läs den. Det är mitt tips.
Originaltitel: Den vidunderliga kärlekens historia
Ursprungsland: Sverige
Utgivningsår: 2002
Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 341 sidor
ISBN: 91-0-058052-0
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar