Under torsdagens upplaga av Prosa & marmelad så var det dags att prata om Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz. De första 412 sidorna av en ny genre med samma namn, alltså Stockholm rosé, som författaren anser att boken bör klassas som. En kontrast till Jens Lapidus genre Stockholm noir. Att Wolf Lösnitz påhittade genre också kan tolkas som en version av chick lit känns dock inte alltför trotsigt då boken bär alla möjliga chick lit-drag rätt igenom.
I Stockholm Rosé får vi lära känna fyra kvinnor i tjugoårsåldern vars spelplan kallas Östermalm. Det är Desdemona, även kallad Destiny, Daphne, Tessan och Tessans lillasyster. När vi träffar Destiny så har hon nyss dumpats på sin egen förlovningsfest och pojkvännen Ludwig har dragit till Dubai med den tonåriga dykinstruktören Bambi. En plan i sex steg utarbetas för att få sagda pojkvän tillbaka och den går naturligtvis ut på att bli så smal och så lyckad och så kär som möjligt och därmed också se så lycklig ut som möjligt. Karln ska kräla minsann och lida kopiösa mängder över den fantastiska fästmö han förlorade. Vi får följa tjejerna genom otaliga fyllor, minnesförluster, sexäventyr, en och annan bröstoperation och diverse knarkmissbruk. Pappa betalar det mesta i vardagen, alltså fint boende, märkesshopping (kläder, smink, paraplyer, naturligtvis skor, väskor etc etc) och en och annan pausdrink, för Gud förbjude om någon faktiskt skulle äta riktig mat.
När jag hade läst klart boken hade jag min åsikt ganska klar för mig så jag satt och funderade på om jag var otroligt dum som inte såg det geniala som jag antog skulle finnas mellan sidorna. Därför var jag oerhört nyfiken på vad diskussionen på Prosa & marmelad skulle ge. Tydligen ska boken fungera som någon form av parodi på chick lit-genren, men i mitt tycke så är den inte särskilt parodisk. Flera gånger undrar jag om det är meningen att jag ska skratta och det slutar 99 % av fallen med att jag inte skrattar utan bara tycker att det är sorgligt. Tyvärr är det så att mycket av det som beskrivs i boken är saker som känns alldeles för realistiskt för mig, då jag vet att vissa tjejer på Östermalm och på andra ställen med Stockholmskomplex tänker som karaktärerna gör och de relationer och situationer i boken som är mellan kvinnor och män känns tagna ur verkligheten. Vad som kom fram under diskussionen hos Bonnier var dock att det finns en tydlig skillnad i hur man tolkar boken beroende på hur gammal man är. Många av de som är i samma ålder som författaren (som är född 1977) har svårt att veta om det är parodi eller ej och jag håller helt klart med om att Wolf Lösnitz gott och väl hade kunnat dra berättelsen ännu mer åt det parodiska hållet för att få fram sitt budskap. De som är lite äldre skrattar dock och tycker att parodin känns uppenbar. Jag är rädd för att yngre tjejer ska läsa boken, inte fatta att den ska driva med Stureplansidealen, och sedan försöka eftersträva att bli som tjejerna vars liv vi slängs in i. Kids, do NOT try this at home!
Språket diskuteras. Vissa gillar det, vissa gör det inte. Jag tillhör den senare gruppen. Språket känns barnsligt och kanske är det menat att vara så för att förstärka parodin, men jag köper det inte. Omslaget diskuteras och där anser de flesta att det är snyggt och välillustrerat. Jag håller med. Det är vasst och elakt och sorgligheten hos karaktärerna är total med dess mörka ringar under ögonen och beniga nyckelben. Läsningen går trögt trots att jag bara behöver aktivera så pass många hjärnceller som de fyra karaktärerna troligtvis har tillsammans och det är lite som att gå ett steg fram och sedan blåsa två steg tillbaka under läsandet av dessa 412 sidor. Ungefär som den satsning som gjordes inför en nutida och mer modern version av Melrose Place och Beverly Hills 90210, känns Stockholm rosé som en svensk version av Sex and the City-tio år senare. Och jag gillar inte SATC heller.
Usch, jag tycker verkligen inte om att såga en bok, men den här tilltalar mig inte alls. Ska jag säga något postitivt om boken så är det förmodligen att den mycket väl skulle kunna användas i skolan om hundra år (förutsatt att boken har en sådan livslängd) som underlag för en kritisk diskussion kring hur början av 2000-talet såg ut i Stockholms innerstad. Gator, pubar, barer, restauranger, mode och attityder är väl beskrivna och har man någon gång befunnits sig i dessa miljöer så känns allt ytterst bekant.
Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 412 sidor
ISBN: 978-91-0-012539-4
Förlag: Albert Bonniers förlag
När jag hade läst klart boken hade jag min åsikt ganska klar för mig så jag satt och funderade på om jag var otroligt dum som inte såg det geniala som jag antog skulle finnas mellan sidorna. Därför var jag oerhört nyfiken på vad diskussionen på Prosa & marmelad skulle ge. Tydligen ska boken fungera som någon form av parodi på chick lit-genren, men i mitt tycke så är den inte särskilt parodisk. Flera gånger undrar jag om det är meningen att jag ska skratta och det slutar 99 % av fallen med att jag inte skrattar utan bara tycker att det är sorgligt. Tyvärr är det så att mycket av det som beskrivs i boken är saker som känns alldeles för realistiskt för mig, då jag vet att vissa tjejer på Östermalm och på andra ställen med Stockholmskomplex tänker som karaktärerna gör och de relationer och situationer i boken som är mellan kvinnor och män känns tagna ur verkligheten. Vad som kom fram under diskussionen hos Bonnier var dock att det finns en tydlig skillnad i hur man tolkar boken beroende på hur gammal man är. Många av de som är i samma ålder som författaren (som är född 1977) har svårt att veta om det är parodi eller ej och jag håller helt klart med om att Wolf Lösnitz gott och väl hade kunnat dra berättelsen ännu mer åt det parodiska hållet för att få fram sitt budskap. De som är lite äldre skrattar dock och tycker att parodin känns uppenbar. Jag är rädd för att yngre tjejer ska läsa boken, inte fatta att den ska driva med Stureplansidealen, och sedan försöka eftersträva att bli som tjejerna vars liv vi slängs in i. Kids, do NOT try this at home!
Språket diskuteras. Vissa gillar det, vissa gör det inte. Jag tillhör den senare gruppen. Språket känns barnsligt och kanske är det menat att vara så för att förstärka parodin, men jag köper det inte. Omslaget diskuteras och där anser de flesta att det är snyggt och välillustrerat. Jag håller med. Det är vasst och elakt och sorgligheten hos karaktärerna är total med dess mörka ringar under ögonen och beniga nyckelben. Läsningen går trögt trots att jag bara behöver aktivera så pass många hjärnceller som de fyra karaktärerna troligtvis har tillsammans och det är lite som att gå ett steg fram och sedan blåsa två steg tillbaka under läsandet av dessa 412 sidor. Ungefär som den satsning som gjordes inför en nutida och mer modern version av Melrose Place och Beverly Hills 90210, känns Stockholm rosé som en svensk version av Sex and the City-tio år senare. Och jag gillar inte SATC heller.
Usch, jag tycker verkligen inte om att såga en bok, men den här tilltalar mig inte alls. Ska jag säga något postitivt om boken så är det förmodligen att den mycket väl skulle kunna användas i skolan om hundra år (förutsatt att boken har en sådan livslängd) som underlag för en kritisk diskussion kring hur början av 2000-talet såg ut i Stockholms innerstad. Gator, pubar, barer, restauranger, mode och attityder är väl beskrivna och har man någon gång befunnits sig i dessa miljöer så känns allt ytterst bekant.
Originaltitel: Stockholm rosé
Ursprungsland: Sverige
Utgivningsår: 2011Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 412 sidor
ISBN: 978-91-0-012539-4
Förlag: Albert Bonniers förlag
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar