Klappa händer små av Dan Rhodes

I en liten tysk småstad ligger ett anspråkslöst museum vars syfte är att återuppliva livsgnistan hos dem som förlorat den. Det är ett anti-självmordsmuseum. Inte helt planerat är det faktum att människor istället använder utställningarna som inspiration och smyger sig fram ur skuggorna efter stängning för att möta sina öden. Den enes död är den andres bröd. En gammal man med grå fingrar äter spindlar och en läkare bär på en hemlighet så vidrig att den får hans hund Hans att kräkas. Vid solnedgången i en annan del av världen lyssnar ortsborna till en sorgsen bagares valthornsmusik samtidigt som det vackraste paret någonsin skådats försvinner in i varandras armar och förförs av kyssar så perfekta att självaste Romeo och Julia skulle överväga äktenskapsrådgivning.

Jag har sagt det förut och det känns ju ganska passande att säga det igen nu: Klappa händer små får mig att klappa mina händer små! Bröderna Grimm möter Tim Burton, säger baksidan. Med tre av mina absolut favoriter som jämförelse så borde det vara otroligt svårt att misslyckas. Dan Rhodes kan dock sova lungt för hans Klappa händer små är så hårresande fenomenal att jag inte riktigt ville att den skulle ta slut. De båda parallellberättelserna är så skickligt skrivna att jag fastnar i dess nu utan att ens fundera på hur de kanske slutar. Oftast så är spekulationer i princip oundvikliga för min del, men nu hade jag inget intresse av det utan ville mest bara fängslas av det jag läste just då. Karaktärerna är dessutom riktigt bisarra, makabra och hysteriskt roliga. Finns nog ingen av dem som inte får mig att dra på mungiporna.

Många av de ämnen som Rhodes leker med är tabulagda i vårt samhälle, men han beskriver dem på ett vis som gör att de känns vardagliga och nästan helt normala. Den nattsvarta komedin i hans beskrivningar får mig att skratta rätt ut samtidigt som den får mig att fundera på om jag kanske borde ifrågasätta mina medmänniskor, de som ser så normala ut. Ingen kan någonsin veta vad som gömmer sig under ytan. Hur många gånger har inte grannarna till bestaliska mördare och sinnesjuka barnarövare chockat beskrivit för random blaska hur normala och trevliga dessa brottslingar verkade vara? Hur är det med min granne på hörnet? Och jag har förvånadsvärt få spindlar hos mig, äter någon upp dem kanske? Nej, skämt åsido, Rhodes groteska men fantastiska värld är en sådan jag gärna återkommer till. På samma sätt som jag gärna beblandar mig med Burton och bröderna Grimm om och om igen.

Björn Öberg ska också ha en eloge för det klockrena omslaget och de få illustrationer som boken har att erbjuda. Främst omslaget får mig att klappa händer små.

Originaltitel: Little Hands Clapping

Ursprungsland: Storbritannien

Utgivningsår: 2010
Läst på: Svenska
Översättning: Helen Ljungmark
Antal sidor: 224 sidor
ISBN: 978-91-978-7873-9
Förlag: Basil