Jag skulle ägna mig åt att skriva lucka nu, men jag tittade precis på säsongsavslutningen av Sons of Anarchy och jag är alltså upprörd på riktigt. Man får inte göra så. Missförstå mig rätt här, berättandet är mästerligt bortom gränser, det är riktigt bra manus och bra skådespeleri, men jag kan aldrig mer titta på serien efter det här.
Jag tittar på min beskärda del av serier när jag hinner och vissa är bättre, vissa är sämre, men jag har aldrig varit med om att jag har blivit så påverkad som jag blev av avsnittet idag. Det gjorde ont i mig på riktigt och jag sitter här nu och försöker samla ihop mig själv efter chocken. Precis på det viset ska man berätta en historia. Det ska kännas ända in i ryggmärgen. Det ska lämna spår. Det ska påverka. När det känns på riktigt är det bra gjort. Kurt Sutter, du är bra!
Okej, när jag ändå är inne på det här med berättelser som känns på riktigt så vill jag nämna Tim Burtons Big Fish från 2003. Kanske en av de bästa filmerna jag vet. Jag klarar inte av att titta på den i sin helhet utan att bryta ihop i slutet. En sak om den filmen har dock passerat mig helt. Jag hade ingen aning om att den är baserad på en bok. Hur kan jag inte veta det?? Boken kom ut 1998 och skrevs av Daniel Wallace. Titeln är Big Fish: A Novel of Mythical Proportions. Behöver jag ens säga att den ska läsas? Edward Bloom ligger på sin dödsbädd och vill berätta historier om sitt liv för sonen som bara tror att han hittar på och att han alltid har gjort det. Vem kan leva ett sådant liv? Det pappan beskriver händer inte i verkligheten, menar sonen. Eller? Så! Bra! Ska läsas! Pronto!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar