Ree Dolly stod på sin kalla yttertrappa i gryningstimman och kände lukten av annalkande snö och såg kött. Kött upphängt i träden på andra sidan ån. Bleka och fettglänsande djurkroppar som vajade i lågt sittande grenar på gårdsplanerna. Tre skeva och saggande hus bildade en knäande rad vid den motsatta stranden och utanför vart och ett dinglade två eller flera flådda kroppar i rep från nedtyngda grenar, viltkött som fick hänga ute i två nätter och tre dagar för att den begynnande förruttnelsen skulle smaka fyllig och möra köttet ända in till benet.
Horisonten hade ersatts av snömoln som lade ett mörkt lock över dalen, och en pinande vind fick köttet att svänga i de dansande grenarna. Ree, en sextonårig brunett med mjölkvit hy och intensiva gröna ögon, stod bararmad i en fladdrande urblekt klänning och militärkängor, med ansiktet mot vinden och kinderna röda som om hon hade blivit örfilad. Hon var lång och rakryggad, vek om midjan men stark över axlar och armar, en kropp skapt för att ta till flykten om så skulle behövas.
Ja, om Daniel Woodrells En helvetes vinter börjar på detta fantastiska vis på svenska så är jag lite missnöjd med mig själv för att jag inte valde att läsa den på engelska. Tänk hur vackert språket borde vara då.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar