Nobelglans, flickfotografglans, men ingen självmordsbombare

När Nobelfestens dimma hade lagt sig och "vardagen" återkom så var det alltså dags för Mario Vargas Llosa att signera böcker på NK. Jag och min peruanska vän köpte snällt våra exemplar på NKs bokhandel och sen stod vi i kö i sisådär en fyrtio minuter eller så, varav mesta tiden spenderades utomhus. I kön med oss stod halva Peru. Minst. Det märks att de är stolta över sin landsman. Trots minusgrader så frös jag inte så överdrivet mycket, tror att det kan ha en del att göra mig den sköna stämningen som rådde i kön. Note to self: pallra dig till Peru, landet är fyllt av trevliga och goa människor. Väl framme gick allt så fort, det kluddades ner initialer i min bok, en klapp på armen utdelades och en komplimang om att jag var förtjusande (att han sa det till alla kvinnor ignorerar jag, jag var nog speciell ändå), en vakt vevade fram nästa och jag fick vackert knata iväg från denna karismatiske man. Vi kunde sedan stå tillbaka för att fascineras av alla peruanska damer som hade reducerats till fjortonåringar och engagerat sjöng peruanska nationalsången, vevade flitig med peruanska flaggan, fnittrade och tog miljarder bilder. Charmigt minst sagt.

När Vargas Llosa fyrtiofem minuter senare försvann med ett gäng vakter så gick vi åter upp till NKs bokhandel där min vän skulle returnera de böcker hon inte fick signerade. En signering per person gällde nämligen. Vem möter vi väl inte där om självaste Bingo Rimér. Igen. Återigen ute på jakt efter läsare dök han på oss för att försöka få oss att handla tills han snabbt inser att han försökte med mig dagen innan. Vi skrattar åt detta, skämtar ett tag och det slutar med att jag och min vän köper en signerad kopia till vår vän som nog gärna läser hans En flickfotografs bekännelser. Bingo krafsar ner text på hela sidan och som den charmiga filur han är så kan man ju inte låta bli att le. Det blir en fin present till vår vän, då har hon att läsa och roas av i jul. Säga vad man vill om denna man, men det är inte svårt att förstå att han har lyckats så bra som han har. Han är fantastiskt sympatisk. Läste i en annan blogg att självaste Fredrik Reinfeldt var där i lördags också och tydligen gick hem med sin egna kopia efter att Bingo hade charmat vår statsminister till max. Underbart.

I det stora hela var dagen mycket givande och rolig. Jag lyckades dessutom undvika att bli sprängd i bitar av en självmordsbombare eftersom ödet lyckligtvis ville annorlunda. Ett antal "tänk om" har virvlat i mitt huvud sedan jag insåg att vi nog hade varit mitt bombens väg om vi hade valt att gå kvar på Drottninggatan hellre än att gå och mumsa i oss lite Burger King på stationen där strax innan klockan 17. Visste väl att det fanns ett syfte med att vi inte åt under hela tiden vi var i huvudstaden.