Under bokrean i år så hittade jag Suzanne Collins Hungerspelen-trilogi så jag köpte den och under samma helg som första filmatiseringen av trilogin, The Hunger Games, gick upp på svenska biografer så plöjde jag igenom alla tre böckerna: Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Förra veckan var jag och såg filmen. Äntligen.Böckerna. Jag kommer inte att skriva om var och en av böcker för sig utan jag väljer att fokusera på berättelsen som helhet och jag ska göra mitt bästa för att inte komma med några spoilers.
Krig och naturkatastrofer har förstört USA för länge sedan och ur sprillrorna har diktaturen Panem växt upp. Från början bestod Panem av Huvudstaden och tretton distrikt, men när invånarna i distrikten gjorde uppror mot orättvisorna som rådde så visade regimen sin makt genom att spränga distrikt tretton i luften. För att förhindra fler uppror och påminna invånarna om vilka som bestämmer tvingas de tolv kvarvarande distrikten att offra en kille och en tjej i åldern tolv till arton år som ska delta i de årliga Hungerspelen. I en uppbyggd Big Brother-övervakad miljö och direktsänd TV ska tjugofyra ungdomar kämpa för sina liv, men endast en kommer att överleva och få sin frihet åter. I fattiga distrikt tolv bor 16-åriga Katniss Everdeen med sin lillasyster och sin mamma. Fadern har dött i en gruvolycka och Katniss har fått lära sig att hålla familjen samman på den hårda vägen. Med sin vän Gale rymmer hon dagligen ut i den förbjudna skogen utanför stängslet för att jaga och kunna byta till sig mat och andra nödvändigheter med de byten som hon får med sig hem. När dagen kommer då distriket ska välja årets Hungerspels-deltagare blir det Katniss 12-åriga lillasyster Primroses namn som dras ur skålen. Katniss vägrar låta sin syster vara med och väljer därför att frivilligt ställa upp i spelen. Vid sin sida får hon med sig jämngamla Peeta Mellark som också ska kämpa för sitt liv i arenan. Tillsammans med teamet runt dem tar de tåget till den flådiga Huvudstaden där de ställs inför hård träning, seriös styling och den osympatiske presidenten Snow.
Jag är normalt inte ett science fiction-fan, men jag måste säga att det var länge sedan jag tyckte att en tegelsten på 900 sidor var så lättläst. Berättelsen flyger över uppslagen i ett fantastiskt tempo och det blir aldrig någonsin trist. Tvärtom. Ju längre jag läste desto snabbare gick bläddringen och jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig trilogin, jag ville bara ha mer.
Jag fullkomligt älskar hur Collins har byggt upp Panem med tretton distrikt och en Huvudstad. Varje distrikt har sin näring, exempelvis fiske, kol, jordbruk, textil, och invånarna arbetar för en Huvudstad som vältrar sig i lyx medans de själva får slita sig fördärvade för att klara det vardagliga livet. Inte bara näringen skiljer distrikten åt. Folket i ettan eller femman har en helt annan kulturell uppväxt än de i nian eller tolvan och de har därmed helt andra färdigheter. Välfärden skiljer dem också åt. Tolvan anses vara ett av de fattigaste distrikten och ingen räknar med att deltagarna därifrån ska ha en stor chans i spelen. Även om varje distrikt är måna om sitt eget och det råder ett ”vi och de andra”-tänk baserat på okunskap så finns det också en stark gemensamskap dem emellan. För mig är det väldigt svårt att läsa om Panem utan att dra paralleller till den värld vi lever i idag. Hur olika vi än må vara från land till land så är vi ändå bara människor innerst inne. Ingen är bättre eller sämre än någon annan. Vi är bara olika. Och vi har mycket att lära av varandra.
Huvudstaden fascinerar. Allt har dragit till sitt allra yttersta där (liksom berättelsen som helhet) och kontrasterna mot distrikten är enorma. Hungerspelen är ett spektakel utan dess like. Varje spelare tjänar på att göra sig väl hos tittarna. Ge dem vad de vill ha så kanske du har turen att bli sponsrad med lite medicin när du sitter högt uppe i ett träd och är dödligt sårad eftersom de vill att du ska roa dem en stund till. Det är vidrigt och brutalt, men fruktansvärt bra. Det får en att tänka lite extra på hur många sitter klistrade framför TVn i vårt samhälle idag och njuter av all form av förnedrings-TV. Katniss är inte den som gör sig till. Hon förstår inte vitsen och hon är ganska oimponerad av det mesta hon utsätts för. Huvudstadens översittarattityd äcklar henne. Hennes enda mål är att ta sig hem till familjen igen.
Persongalleriet är ännu en positiv sak med böckerna. Karaktärerna är intressanta och ger ett djup till berättelsen som gör att den är lätt att köpa. Katniss är ärlig och rak på sak och ser den verklighet som många blundar för. Hon blundar inte. Kärleksinslag existerar naturligtvis i böckerna och jag har inga tvivel om att det kommer att bildas ett Team Peeta och ett Team Gale en vacker dag, men jag är främst glad för att tonårsromantiken aldrig är berättelsens fokus. Den är mer en bricka i ett politiskt spel och trilogin blir aldrig gullepluttinuttigTwilightäcklig så att man måste skämmas under en kudde ett par minuter innan man fortsätter läsa. Någonstans läste jag att Collins har kritiserats för att vara mot familjeideal och allt vad det innebär eftersom Katniss inte har små rosa hjärtan i sina ögon konstant och drömmer om man och barn, men själv tycker jag att den kritiken är urlöjlig. Katniss är den som offrar sig för sin lillasyster, som riskerar sitt liv varje dag när hon jagar för att ta hand om sin familj. Hon kämpar för det som är rätt och jag tror att hon är en sådan som många unga tjejer behöver se upp till idag. Det är okej att vara stark och ta för sig och säga ifrån. Och det är okej att prioritera annat än man och barn. Det är viktigt för många unga tjejer idag att förstå att de kan vara hela som personer ändå utan en kille vid sin sida.
 |
| Stanley Tucci och Jennifer Lawrence. Foto: Murray Close/Lionsgate |
Filmen. Gary Ross har gjort ett fenomenalt jobb med att föra över första boken till den vita duken. En väl godkänd filmatisering. Ross har lagt fokus på det som är viktigt och hellre än att förstora kärleksinslagen så har han förminskat dem. Mycket bra. Det är trist att han nu har bekräftat att han inte kommer att regissera uppföljaren Catching Fire, men jag hoppas att den som tar vid lyckas göra ett minst lika bra jobb. Jennifer Lawrence, som bland annat blev Oscarsnominerad för Winter's Bone som jag också har skrivit om här, är lysande i rollen som Katniss Everdeen. Stanley Tucci som spelens programledare Caesar Flickerman, Donald Sutherland som president Snow och Lenny Kravitz som stylisten Cinna är ytterligare exempel på bra rollbesättning. Att filmen är 2 timmar och 22 minuter lång märks inte. Liksom bokens sidor flög minutrarna förbi och nu väntar jag otåligt på Catching Fire som har premiär i november 2013.
Tänk så svårt det är att inte skriva en smärre uppsats om den här trilogin, men det finns så otroligt mycket jag vill få ur mig. Gissa om det var svårt att gå på bio och se The Hunger Games med fyra personer som INTE har läst böckerna! Jag ville ju prata om fortsättningen!
Jaja, nu får det vara nog här. Läs böckerna. Det är min rekommendation.
Titel: Hungerspelen-trilogin; Hungerspelen, Fatta Eld, Revolt
Författare: Suzanne Collins
Läst på: Svenska
Översättning: Lena Jonsson (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt) och Emma Jonsson Sandström (Revolt)
Originaltitel: The Hunger Games, Catching Fire, Mockingjay
Ursprungsland: USA
Utgivningsår: Hungerspelen, 2008, Fatta eld, 2009, Revolt, 2010
Antal sidor: 900 sidor, ca 300 sidor/bok
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 978-91-638-7099-6
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar