Om ni inte har hört talas om Jonas Gardells senaste romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar, så är det dags att ni börjar lyssna nu. Den råkar vara väldigt viktig. Kanske en av de viktigaste. Svitens första del heter Kärleken och följs av del två som heter Sjukdomen och sedan del tre som heter Döden. I Kärleken träffar vi Rasmus och Benjamin som Gardell presenterade redan i pjäsen Ömheten från 1989. 1982 går in på sina sista månader och män från Sveriges alla hörn kommer till Stockholm för att kunna leva sina liv som fria och vackra homosexuella män nu när det inte längre klassas som en sjukdom att vara homosexuell. Rasmus har precis flytt lilla Koppom och är en av dessa män. Benjamin bor redan i huvudstaden där han går från dörr till dörr och försöker värva medlemmar till Jehovas vittne. Han har inte riktigt förstått att han är homosexuell förrän han knackar på hos bögarnas bög Paul som informerar honom om att han faktiskt är det. Du vet väl om att du är homosexuell? Eller hur? (s140). Under julaftonsnatten möts två unga män. De blir kära. Och utan att de vet om det så har deras liv för alltid förändrats. Små notiser i tidningen börjar tala om bögpesten som dykt upp på andra sidan pölen. Sedan börjar någon hosta. Eller får ett konstigt utslag.
Allt som står i boken har hänt, alla människor som nämns i boken är verkliga, om än med figurerade namn. Gardell har äntligen känt sig redo att berätta om vad som hände när HIV:n kom till Sverige, till gatorna där han levde sitt liv och till hans egen bekantskapskrets. Han ger de ohörda och bortglömda en röst. Och vilken röst det är sen! Gardell kan med de enklaste medel presentera en lång rad karaktärer som jag rakt av älskar och framförallt respekterar på grund av deras enorma styrka att stå upp för sin rätt att älska trots samhällets dömande blickar och totala okunskap. Dokumentära inslag finns i vart och varannat kapitel och ger en bild av Sverige då, ett som jag verkligen skäms över. Det frestar att tro att Sverige är så mycket bättre idag, men tyvärr lever mycket av okunskapen kvar och därför måste jag tycka att det är någorlunda obligatoriskt att läsa den här delen av svensk historia och att ta lärdom från den här boken och de två nästkommande. Vi får inte bete oss på det här viset. Det är en självklarhet. Gardells pyrande ilska över det som hände under det tidiga 80-talet känns överallt bland sidorna och jag själv blir så heligt förbannad över att man ens kan anse sig har rätten att sätta stämpel på människor som faktiskt bara har en önskan, en som är allmän för alla människor jorden runt: Jag ... vill i mitt ... liv... få älska någon som älskar mig (s 203). Benjamins ord. För mig har det alltid varit så löjligt självklart att vem som helst får älska vem som helst, när som helst och hur som helst. Jag skiter fullständigt i vilket kön du har och vilket kön den du älskar har. Om du älskar och blir älskad och du är lycklig så är det allt som betyder något. Punkt.
Gardells språk dessutom. Nog för att han alltid skriver väldigt poetiskt, men kärleken och också döden är så uppenbar här och tar över hela mig. Varje ord är som en tröstande smekning över bortglömda mäns kinder. Varje ord är en hyllning till dem som tynade bort. Det är så fruktansvärt vackert och så vördnadsfullt. Redan när jag hade läst första kapitlet, det som förklarar hur trilogin fått sitt namn, så hade orden slitit hjärtat ur bröstkorgen på mig. En hetrosexuell vardag ställs i kontrast mot en döende homosexuell mans tårar.
I sängen ligger den unge mannen och stirrar rakt upp i taket. Han svettas och han gråter, men han säger ingenting.
Det är en äldre sjuksyster och ett yngre biträde som är inne hos honom. Den äldre har jobbat på Roslagstulls infektionssjukhus i många år. Den yngre har just börjat. De bär båda skyddshandskar, munskydd och gula skyddsrockar.
De har tillsammans lagt om ett av mannens liggsår och det unge biträdet har tillfälligtvis tagit av sig sina smutsiga handskar, kanske för att räta till ett lakan eller något.
Plötsligt lutar hon sig fram över den unge mannen i sängen och torkar hastigt bort hans tårar med ovansidan av handen.
Hon gör det utan att tänka, i en impuls av empati och medkännande.
/.../
Den äldre systern fnyser.
"Du vet mycket väl vad som gäller. Varje gång man ska gå in till någon av patienterna, om det så bara är för att rätta till ett draglakan eller fråga om han är törstig, ska man genomgå noggrann handtvättsprocedur, ta på sig handskar, munskydd och den gula rocken. Det finns inga undantag. Sjukhusets rutiner måste i varje ögonblick stå över det mänskliga. Är det uppfattat?"
"Men", försöker den yngre protestera, men blir avbruten.
"Ja, nu vet du i alla fall. Torka aldrig tårar utan handskar!" (s 6-7)
För mig var det väldigt emotionellt att läsa Kärleken. Få böcker berör mig så mycket som den här har gjort. Jag grät konstant under läsningens gång. Det går så snabbt mellan lycka och sorg, i ena meningen skrattar en man bland vänner, i nästa mening får vi veta att samma man ligger på sjukhus tio år senare och dör i sin ensamhet, sakta men säkert. Utanförskapet är dessutom så väl porträtterat och med det kommer alla känslor som kan förväntas. Att del två och tre i Gardells trilogi bär namnen Sjukdomen och Döden, samt att Gardell själv säger att de är ännu starkare än den här delen, gör att jag känner att jag måste ladda upp enormt mycket innan jag läser dem. Stort intresse har dock förkortat min laddningstid en hel del. Tvåan kommer nu i januari 2013, istället för under våren och trean kommer i vår istället för under hösten 2013.
Böckerna har även blivit TV-serie och den börjar på STV1 imorgon kl 21.00. Den självklara titeln är Torka aldrig tårar utan handskar och under kvällens Babel, kl 22.10 på STV2 är Gardell med och pratar mer om den.
Missa inte! Och läs böckerna!
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar; 1. Kärleken
Författare: Jonas Gardell
Läst på: Svenska
Översättning: -
Originaltitel: Torka aldrig tårar utan handskar; 1. Kärleken
Ursprungsland: Sverige
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 292 sidor
Förlag: Nordstedts
ISBN: 978-91-1-304392-0
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar